Med två små livliga och glada barn får man minsann röra på kroppen.... Första dagen blev det en en bergsbestigning i Furuberget. Allra högst upp klättrade vi. Det tar sin tid för en farmor...
En vilopaus på vår vandring.
Den vita mossan såg nästan ut som snö....
Ett stopp vid stubben med ett kors inristad, här har en man dött för länge sedan. Anton ville veta allt....
På fredagen låg ett lager med snö på marken, inte alls mycket, men tillräckligt för att kälke och åkmadrass skulle plockas fram. Lyckan är att åka utför...om och om igen!
Skratten fyllde den lilla slänten bakom huset.
Grannens barn letade sig också hit.
Lite inomhusaktiviteter hanns också med.
Avslutningsvis anslöt barnens föräldrar på middag. Att få uppleva att alla som man älskar allra mest i hela världen sover under samma tak är underbart.
Det gör mig glad!
IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII
Avslutningsvis anslöt barnens föräldrar på middag. Att få uppleva att alla som man älskar allra mest i hela världen sover under samma tak är underbart.
Det gör mig glad!
IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII
Barnbarn är livets efterrätt! Min ena efterrätt var här i torsdags då vi firade hans 19 års dag.( bild på min blogg). Idag kommer en annan efterrätt 1,7 år hit med mamma o. pappa.
SvaraRaderaJag håller med dig i allt. Det är lycka personifierad. En jul var mina barn och deras familjer tillsammans med oss för julfirande i Sälen. Vid ett tillfälle var jag bara tvungen att stiga upp på natten och räkna alla skor i hallen. Jag kände mig så rik (nu har dessutom tillkommit ett par skor).
SvaraRaderaÅsa, jag som inte är speciellt förtjust i efterrätt.... men jag fattar....
SvaraRaderaBarnbarn skapar i alla fall en underbar känsla!
Ingabritt, jag kände mig också rik och lyckligt lottad.... Fast jag räknade inte skorna!
SvaraRadera