Igår begav jag mig ut på en cykeltur. Solen behagade visa sig så det lockade fram min reslust. Målet som jag siktat in mig på är beläget ca. 1,3 mil från mitt eget pörte. Kroppen var i hyfsat skick och cykelväskorna packade. Regnställ och handskar, om nu vädrets onda makter skulle visa sig. Även en tunn mössa som får plats under cykelhjälmen. Nu behövdes bara handskarna på vägen hem.
En trevlig eftermiddag i solsken hos goda vänner och en grillad Flankstek som sköljdes ner med ett par glas rött.
Herre min je.... vad man kan ha det bra!!!
När så hemfärden startade så sken fortfarande solen. Så till den milda grad att jag knappt såg någonting trots solglasögon. Tursamt nog så är det en bra cykelväg nästan hela vägen och dessutom var jag helt ensam om att framföra min lekamen på en tvåhjuling med trampkraft.
Svettig och nöjd över att klara denna strapats var det skönt att ta en dusch och sedan placera ändalykten på ett mjukt underlag.
Idag ömmar baken och knäna knorrar lite, och en tämligen skarp smärta mellan skulderbladen. Men vad annat kan man förvänta sig efter drygt två och en halv mil på en cykel av äldre modell och där växlarna fastnat på fyran....
Idag ska jag spara på kroppens resurser men visst är det fantastiskt att kunna tänja sina gränser ibland? Jag är faktiskt både stolt och ömsint!
IIIIIIIIIIIIIIIIIIII
Det går ju an att ha lite ont här och där när man vet anledningen.
SvaraRaderaJag har inte cyklat på fem år. Men jag minns hur det kändes i ändalykten när jag började cykla på vårkanten. Jag kan sakna cykelturerna. Det är mina knän som inte vill vara med.
Promenader är inte så dumt. Jag går i regel en timme 5-6 dagar i veckan.
Att tänja sina gränser ibland är nyttigt. Jag går
uppför en rätt brant backe ibland på promenaden.
Då märks det att konditionen kunde vara bättre.
Hoppas att det ömma har gått över.
Ha det så bra
Kram Viola
Tack Viola för dina ord. Känns som att man tänjer gränser mest varje dag numera....
SvaraRadera