Att skriva!

Ett ständigt pågående projekt i mitt liv har varit lusten att uttrycka mig genom det skrivna ordet. Redan i småskolan upptäckte jag vad ord kan åstadkomma. Genom alla dessa redan skrivna ord fick jag en berättelse. Jag fick ta del av vad någon annan skrivit. En fantastisk upplevelse. 
Mina första trevande försök att sätta ord på pränt var simpla. Tillgång till en privat skrivbok var inte självklart. Önskade mig alltid en dagbok till födelsedagar och till jul. Skrev om små dagliga händelser.... mycket trivialt. Dessa böcker finns inte längre kvar men alla dagböcker från 70-talet och till dagens dato har jag kvar. Nu funderar jag på att göra mig av med dom.....lika bra att bespara barn och barnbarn....Vissa saker ska man inte lämna till eftervärlden.
De alster som jag skrivit lite mer seriöst, har heller knappast något värde för efterlevande. 
Dock har det skänkt mig en enorm glädje att använda mig av skrivandet.
Det är en märklig känsla att läsa en text som jag skrivit förr.
Numera har det inte blivit någon text som är värd att orda om. Min skrivarlust försvann i och med att sorgen slog undan mina fötter....
Men kanske, kanske kommer den tillbaka.
En angenämt projekt är det.
Till dess ägnar jag en stor del av min tid till att läsa vad andra skrivit och det projektet har aldrig upphört.
Lev väl alla skrivarvänner!

IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII

Projekt!

Projekt har alltid funnits i mitt liv.
Som liten hade jag ett projekt att göra utgrävningar. Detta projekt pågick under den varmare årstiden. Att gräva i snö gav inte lika stor tillfredsställelse. Mina första utgrävningar skedde i Kågemarken, vad jag kan minnas i alla fall. Började så smått att krafsa bort jord vid en racklig byggnad som i allmänna ordalag kallades Lekstugan. Jag var ett ensamt barn av den anledningen att det inte fanns särskilt många andra barn i min närhet. Min syster hade ingen dragning åt detta grovarbete....  Jag var idog. Till slut upptäckte min far att ena sidan till denna byggnad liksom hängde i tomma intet. Projektet fick ett abrupt slut.
Nästa utgrävning flyttades till ett dike nedanför vår nya bostad. Väldigt dolt läge vilket passade mig bra. Många timmar tillbringade jag i detta dike. Upptäckte att jord inte bara är jord utan kan skifta i det oändliga. Rostbruna lager, lergrå och riktigt mörka. Rötter och halvt förmultnade grenar. Stenar i olika storlekar. Lyckan var stor när en rostig spik eller en porslinsskärv hittades. Att mor inte gillade att bestick försvann och att jag ständigt var skitig är en annan sida av historien.
Sedermera har projekten avlöst varandra. 
En del kallar det visst för hobbies, men jag kallar det för projekt.
Virkprojekt, stickprojekt, skrivprojekt, träningsprojekt ja listan är oändlig och så länge jag lever även oavslutade.
Att blogga är ett sådant projekt som kommit och gått i många år med varierat intresse. 
Att börja med keramik startade som ett projekt och visade sig generera ett yrkesliv. Man kan kanske säga att jag fick både projektanställning och projektpengar på grund av lerprojektet. Som kanske startade redan där vid Lekstugan i Kågemarken....

IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII

Fortsättning följer....

Vilodag!

En måndag kan vara helt perfekt som vilodag.
Om man verkligen ger sig den på det vill säga.
Efter en händelserik helg med trevligt umgänge med alla barnbarn, i spridda skurar, känns det nästan som ett måste.
Kroppen opponerar sig av någon märklig anledning.
Försökte hålla kvar sömnen så länge som möjligt i morse, men det envis kaffesuget tvingade mig upp. 
Körde en tvätt och beslutade att det var alldeles tillräckligt vad hushållssysslor anbelangar. I alla fall denna dag.
Eftersom bloggvännen Robert Warholm skickat mig ett ex. av sin senaste bok, SYND, så var dagens agenda redan spikad. En dag i soffan!
Men tro inte att det är så lätt att vara lat... nej min kära Grannfru ville ut i skogen och det lockade även mig. Man är ju inte sämre än att man kan ändra sig....
Det blev en alldeles lämplig stund i friska luften för att legitimera total slöhet resten av dagen.....
Nu ska jag vila mig i form!

IIIIIIIIIIIIIIIIIIIII