Från förr...


Mitt liv började i ett småbrukarhem i Närke. Förmodligen ett ganska vanligt liv på femtiotalet.
Far hade en stark kristen tro som genomsyrade vårt lilla torp. Bibeln var hans rättesnöre i allt han företog sig. Mor var en blid person som skötte sina sysslor utan att klaga. Dag ut och dag in, för henne fanns ingen vilodag. Båda mina bröder dog i späd ålder och efter mig blev inga fler barn födda. Att växa upp som ensambarn på ett ensligt torp utan andra barn i närområdet, gjorde mig lillgammal. Mor var min bästa vän och min stora förebild.  Hon var glad till sinnet, i alla fall när vi var ensamma. Sjöng gärna skillingtryck, om hon var absolut säker på att far inte skulle komma hem och överraska oss. Varje kväll smög hon till mig en saga när hon stoppade om mig. Efter att far läst kvällens bibeltext.  Men sagoorden var det sista jag hörde innan jag somnade.
Hon berättade om Askungen, Snövit och Rödluvan. Allra bäst gillade jag sagan om Tummelisa. Jag kunde se mig själv som den pyttelilla flickan som bodde i en blomma. Far ansåg att Bibeln var den enda bok som behövdes så sagoböcker var portförbjudna. Men mor berättade alla de klassiska sagorna fritt ur sitt minne, medan kvällsritualen pågick. Vissa kvällar tog hon god tid på sig  att knäppa upp mitt livsstycke. Varje knapp fick några ord. Lade till och drog ifrån allt efter tid och humör.
Mor gjorde alltid sitt bästa för att det skulle råda frid i vårt hem. På något märkligt sätt klarade hon av att skänka mig en glad barndom i fars skugga. I alla fall så länge som det räckte med en saga.
Tonårstiden blev en skör balansgång . Fars blick blev allt mörkare vid middagsbordet. Mor drog upp sina trötta axlar och det verkade som om hon höll andan mellan varje tugga. Nu räckte inte det. Nästan varje kväll fann far en anledning till en straffpredikan. 


När jag inte längre stod ut med hans stränghet, valde jag att läsa till lärarinna i Stockholm. Man kan nog kalla det för min första flykt. Far gav till slut med sig och med hans och Herrens ord ringande i öronen gav jag mig av från Torpet. Mors tårar stängde jag in i mitt hjärta för all evighet.
Jag hyrde ett rum hos en äldre dam som tillhörde ett frireligiöst samfund.  Det hade Far ordnat. Nu visade det sig att fru Bengtsson var en mycket gladlynt person. Hon la sig inte i mina förehavanden över huvud taget. Pratade några ord när vi träffades och bjöd på kaffe i tunna vackra koppar den sista i varje månad när jag betalade hyran. Än i denna dag vet jag inte om hon avlade rapporter till Far, och om hon gjorde det, så måste det ha varit till min fördel.
Skolarbetet var roligt och jag njöt av mitt fria liv. När saknaden till Mor blev för svår så borrade jag ner huvudet i kudden och grät en skvätt. Motade undan känslorna.
Snabbt kom jag in i ett kompisgäng som tillbringade all ledig tid i stadens vimmel. Det nya lockade mig och jag såg inga faror, bara en enorm lyckokänsla över att äntligen omge mig med kamrater.
Torsten stormade in. Snygg och självsäker. Hans hår var svartare än korpens vinge, och hans leende var oemotståndligt. Lång och reslig som en fura. Hans glada skratt hördes ofta och högt. Livet lekte för Torsten Rydh. Visst var han lite skrämmande men mest av allt var han snygg.  Jag blev helt betagen och såg inga brister. Hans flirtiga sätt var på gränsen till det tillåtna och jag var ett lätt byte.
Min frireligiösa uppfostran försvann när jag var i hans närhet. Förundrad över att jag blev sedd av honom, lät jag mig förföras. För första gången upplevde jag åtrå. Jag var kär och salig av lycka.
Den uppsluppna glädje förbyttes till skräck när jag blev med barn. Torsten föreslog abort utan att blinka, det visade sig att jag inte var den första.  Jag svalde min stolthet och tiggde och bad. Tjatade mig till en ring på mitt finger. Lovade att jag skulle sköta allt bara han gifte sig med mig. Abort var helt otänkbart för mig. Märkligt nog gav han med sig och vid en enkel ceremoni vigde vi oss.
Jag ringde hem och berättade att jag gift mig men att jag inte kunde lämna mina studier för tillfället. Jag nämnde inte att det spirade ett litet liv i min mage. Lovade att vi skulle komma till sommaren när Torsten hade semester.
Mor grät i telefonen och bedyrade att det var glädjetårar. Far vägrade prata med mig men lät hälsa att ett äktenskap som inte förevigats i kyrkan var i det närmaste ogiltigt. Själv gladdes jag åt den växande babyn och de smala guldringarna. Studierna lade jag glatt på hyllan. Gick helt in i min roll som Torstens hustru. Lagade hans älsklingsmat och höll rent och snyggt i vår lilla lägenhet . Stickade små ljuvliga plagg som jag lade i den gamla byrån. Stängde näsan för spritångorna som allt oftare följde Torsten hem. Låtsades inte höra hans skarpa ord eller hans allt hårdare famntag.  Nu bjöd han mig på en annan sorts ömhet .
Vägrade se det alla andra såg. Intalade mig att familjelyckan skulle infinna sig när min midja var smal igen. Nu blev det aldrig så…
Med facit i hand kan man säga att det blev dyra ringar.
För oss alla.