lördag 20 januari 2018

Med ålderns rätt....




Vissa saker blir bara bättre och bättre när man når en mogen ålder.
Ja, det är faktiskt sant!!!
Det gäller bara att först gallra bort allt annat elände som behagar infinna sig samtidigt. 
Var sak har som bekant sin tid och då gäller det att använda sin återstående tid på bästa sätt. 
Då var då och nu är nu!!
Idag tar jag mig friheten att ta till mig det som underlättar för mig och att säga nej till sådant som inte gagnar mig. Därmed inte sagt att jag bara latar mig och lever i sus och dus.
Icket alls.
Det tarvas en hel del ansträngning för att hänga med i svängarna. Man får inte ärga ihop. Ta det här med Artros.... När man väl ha drabbats, och har ont i varje led, så är botemedlet att röra på sig ännu mer. Det krävs en jäkla viljestyrka till det! Inte kul att utsätta sin skrynkliga lekamen för gymnastiska övningar, men här gäller det att vara envis!!!
När så synen och hörseln behagar växla ner så måste man ta till hjälpmedel på konstgjord väg. Annars hamnar man snart på efterkälken.
Dock har man ju en fantastisk fördel att sovra bort.... 
Glasögon av i närheten av speglar. Hörapparat av när man inte vill höra.
Ja ni ser.... vilka möjligheter har man inte ....
När vi så kommer till hjärnans kapacitet blir det lite svårare. Nu måste vi jobba med att förebygga och förekomma. 
Här vill vi ju inte invänta vare sig symtom eller diagnos.
Visst är det bekvämt att slippa anstränga sig men det är en farlig väg. Att ständigt lära sig nya saker och att stimulera sin tankeverksamhet måste hela tiden fortgå.
Tanka genom att tänka!
Tar till ett uttryck från en tidigare granne: Det tarvas ett visst motstånd för att utvecklas!
Att leva är ett livslångt åtagande.
Kämpa på!


IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII

onsdag 17 januari 2018

Allmänheten varnas!



Så sprids då dessa hatbrev återigen. 
Varje år är det samma visa.
Med den käcka färgen och det stora formatet letar sig denna information in i varje hem. 
Förödande information för alla som redan nöter på knäskålarna. Övriga medborgare kan lämna detta brev därhän.
Dessutom har det i dagarna kommit till min kännedom att mitt statliga ( egenhändigt intjänat) bidrag ökats med 198 spänn efter skatt!!!
Så nu har jag ett digert arbete med att omarbeta hela min budget.
Eftersom min tid här på jorden ständigt naggas så gäller det att skynda sig så att jag verkligen hinner njuta fullt ut av denna nya tillgång.

IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII

onsdag 13 december 2017

Konstaterande....

Kan bara konstatera att min skrivlust inte vill infinna sig.
Suck!!!
Har gjort så många omstarter att det numera börjar bli pinsamt. Känner att det är dax att sluta inbilla sig att det ska bli som förr.... Å andra sidan mår jag faktiskt inte så pjåkigt trots att jag inte skriver. The life goes on.
Läser mer än vanligt och känner stor tillfredsställelse att läsa vad andra åstadkommer. Borde inte det vara gott nog???
Allt underbart som jag haft förmånen att uppleva har ju också passerat utan att jag prompt måste återuppleva det. 
Mina minnen!
Att jag formade ord med stor glädje under några år behöver ju inte betyda att jag ska fortsätta med det resten av mitt liv. Kanske måste jag helt enkelt lägga min skrivarlust till minnesarkivet....
Resten av min tid måste ju levas väl och inte förmörkas av min negativa skrivklåda. Att umgås med nära och kära, och att göra nya spännande bekantskaper, är ju egentligen alldeles tillräckligt för att man ska må bra.
Visst, jag kan plocka fram gamla texter och bli glad över att jag skrivit dom, men det är ju redan gjort.... 
Nä nu är det sluttjafsat.... nu ska jag anamma livet!
Kasta oket!

IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII


torsdag 26 oktober 2017

Att skriva!

Ett ständigt pågående projekt i mitt liv har varit lusten att uttrycka mig genom det skrivna ordet. Redan i småskolan upptäckte jag vad ord kan åstadkomma. Genom alla dessa redan skrivna ord fick jag en berättelse. Jag fick ta del av vad någon annan skrivit. En fantastisk upplevelse. 
Mina första trevande försök att sätta ord på pränt var simpla. Tillgång till en privat skrivbok var inte självklart. Önskade mig alltid en dagbok till födelsedagar och till jul. Skrev om små dagliga händelser.... mycket trivialt. Dessa böcker finns inte längre kvar men alla dagböcker från 70-talet och till dagens dato har jag kvar. Nu funderar jag på att göra mig av med dom.....lika bra att bespara barn och barnbarn....Vissa saker ska man inte lämna till eftervärlden.
De alster som jag skrivit lite mer seriöst, har heller knappast något värde för efterlevande. 
Dock har det skänkt mig en enorm glädje att använda mig av skrivandet.
Det är en märklig känsla att läsa en text som jag skrivit förr.
Numera har det inte blivit någon text som är värd att orda om. Min skrivarlust försvann i och med att sorgen slog undan mina fötter....
Men kanske, kanske kommer den tillbaka.
En angenämt projekt är det.
Till dess ägnar jag en stor del av min tid till att läsa vad andra skrivit och det projektet har aldrig upphört.
Lev väl alla skrivarvänner!

IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII

måndag 23 oktober 2017

Projekt!

Projekt har alltid funnits i mitt liv.
Som liten hade jag ett projekt att göra utgrävningar. Detta projekt pågick under den varmare årstiden. Att gräva i snö gav inte lika stor tillfredsställelse. Mina första utgrävningar skedde i Kågemarken, vad jag kan minnas i alla fall. Började så smått att krafsa bort jord vid en racklig byggnad som i allmänna ordalag kallades Lekstugan. Jag var ett ensamt barn av den anledningen att det inte fanns särskilt många andra barn i min närhet. Min syster hade ingen dragning åt detta grovarbete....  Jag var idog. Till slut upptäckte min far att ena sidan till denna byggnad liksom hängde i tomma intet. Projektet fick ett abrupt slut.
Nästa utgrävning flyttades till ett dike nedanför vår nya bostad. Väldigt dolt läge vilket passade mig bra. Många timmar tillbringade jag i detta dike. Upptäckte att jord inte bara är jord utan kan skifta i det oändliga. Rostbruna lager, lergrå och riktigt mörka. Rötter och halvt förmultnade grenar. Stenar i olika storlekar. Lyckan var stor när en rostig spik eller en porslinsskärv hittades. Att mor inte gillade att bestick försvann och att jag ständigt var skitig är en annan sida av historien.
Sedermera har projekten avlöst varandra. 
En del kallar det visst för hobbies, men jag kallar det för projekt.
Virkprojekt, stickprojekt, skrivprojekt, träningsprojekt ja listan är oändlig och så länge jag lever även oavslutade.
Att blogga är ett sådant projekt som kommit och gått i många år med varierat intresse. 
Att börja med keramik startade som ett projekt och visade sig generera ett yrkesliv. Man kan kanske säga att jag fick både projektanställning och projektpengar på grund av lerprojektet. Som kanske startade redan där vid Lekstugan i Kågemarken....

IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII

Fortsättning följer....

måndag 2 oktober 2017

Vilodag!

En måndag kan vara helt perfekt som vilodag.
Om man verkligen ger sig den på det vill säga.
Efter en händelserik helg med trevligt umgänge med alla barnbarn, i spridda skurar, känns det nästan som ett måste.
Kroppen opponerar sig av någon märklig anledning.
Försökte hålla kvar sömnen så länge som möjligt i morse, men det envis kaffesuget tvingade mig upp. 
Körde en tvätt och beslutade att det var alldeles tillräckligt vad hushållssysslor anbelangar. I alla fall denna dag.
Eftersom bloggvännen Robert Warholm skickat mig ett ex. av sin senaste bok, SYND, så var dagens agenda redan spikad. En dag i soffan!
Men tro inte att det är så lätt att vara lat... nej min kära Grannfru ville ut i skogen och det lockade även mig. Man är ju inte sämre än att man kan ändra sig....
Det blev en alldeles lämplig stund i friska luften för att legitimera total slöhet resten av dagen.....
Nu ska jag vila mig i form!


IIIIIIIIIIIIIIIIIIIII

torsdag 28 september 2017

Svunnen tid!

Än en gång har jag så låtit tiden passera utan att göra ett endaste inlägg här på bloggen.
Trots goda avsikter att göra precis det....
Sommaren har passerat med blandat resultat både vädermässigt och händelsemässigt.
Om jag ska summera den svunna tiden så måste jag nog säga att den varit hyfsad.... men inte fulländad.
Men vad kan man vänta sig för en dam i övre tonåren? Månne ställer jag för höga krav.
Har förgyllt vissa dagar med utflykter lite hit och dit. 
I närområdet och till annat land. 
Allt jag fått uppleva har jag numera lagrat på min egen hårddisk. Ingen större vits att pådyvla andra mina känslor och det är väl just det som känns lite trist, och det är väl just där "skon klämmer" en aning.
Trots trevligt resesällskap så är det lite tomt när man kommer hem och inte har någon att ventilera sina upplevelser med, i det vardagliga livet. 
Ensamheten blir mer påtaglig efter trevligt umgänge....
Att spontant prata om en och annan händelse med någon annan.
Är dock glad att jag än så länge kan minnas vad jag gjort i sommar!!!!

IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII

lördag 12 augusti 2017

Varför våndas?

När man känner sig vilsen i tillvaron är det lätt att tankarna löper amok.
Detta drabbar mig lite då och då, men speciellt påtagligt under sommaren. Jag väljer att skylla det på alla förväntningar som vi människor skapar inför denna korta årstid. 
Allt ska hinnas med.
Det ska vara vackert väder och alla ska vara glada och lyckliga.
Väldigt få upplever detta.
Nu nalkas hösten som är min årstid, och jag kan snart pusta ut.
På grund av det ostadiga vädret så har sommaren varit rätt hanterbar för en mogen kvinna i en tvårums lägenhet med österbalkong.
Dock och icket förty så har den gnagande oron funnits där.
Var ska jag ta vägen?
Det är liksom inte optimalt att vistas inomhus eller på stadens gator när solen slösar sina strålar. 
Idag är en sådan dag.


IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII

tisdag 8 augusti 2017

Dur & Moll



Förra veckan började i dur.
Min resekompis och jag packade väskan och drog mot Höga Kusten.
Denna pärla som bara ligger där och väntar på ett besök. Fattar inte att jag inte gjort en ordentligt besök där tidigare, med tanke på att det bara är 30 mil....
Ofattbart!
Jag sänder en tacksamhetens tanke till min vän som öppnade mina ögon.
Visserligen har jag besökt och till och med klättrat upp i grottan på Skuleberget i min fagraste ungdom, och M och jag har stannat till och fikat där någon gång, men jag har aldrig utforskat området runt Ullånger tidigare.
Det är så vackert så man har nästan svårt att ta in allt. Besöket på Ulvön blev en stark upplevelse. Tillika besöket i Norrfällsviken och Bönhamn.
Det är något visst med en Ö.
Efter tre dagar och två nätter kändes det bra i hela kroppen. Sinnena hade fått lite nya intryck.




Veckan avslutades med en kusinträff på M:s sida och det gjorde mig sorgsen. Trots trevliga människor så kom sorgen in i mig. Alla fina minnen som jag förknippar med Byn la sig som en blöt filt runt hjärteroten. Jag lämnade tillställningen ganska snabbt. 
Inser att det är så livet är.
Dur och Moll i en salig blandning. Och allt ska vi väl ha för att kallas människa....

IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII

söndag 23 juli 2017

Ömsint....



Igår begav jag mig ut på en cykeltur. Solen behagade visa sig så det lockade fram min reslust. Målet som jag siktat in mig på är beläget ca. 1,3 mil från mitt eget pörte. Kroppen var i hyfsat skick och cykelväskorna packade. Regnställ och handskar, om nu vädrets onda makter skulle visa sig. Även en tunn mössa som får plats under cykelhjälmen. Nu behövdes bara handskarna på vägen hem. 
En trevlig eftermiddag i solsken hos goda vänner och en grillad Flankstek som sköljdes ner med ett par glas rött. 
Herre min je.... vad man kan ha det bra!!!
När så hemfärden startade så sken fortfarande solen. Så till den milda grad att jag knappt såg någonting trots solglasögon.  Tursamt nog så är det en bra cykelväg nästan hela vägen och dessutom var jag helt ensam om att framföra min lekamen på en tvåhjuling med trampkraft.
Svettig och nöjd över att klara denna strapats var det skönt att ta en dusch och sedan placera ändalykten på ett mjukt underlag.
Idag ömmar baken och knäna knorrar lite, och en tämligen skarp smärta mellan skulderbladen. Men vad annat kan man förvänta sig efter drygt två och en halv mil på en cykel av äldre modell och där växlarna fastnat på fyran....
Idag ska jag spara på kroppens resurser men visst är det fantastiskt att kunna tänja sina gränser ibland? Jag är faktiskt både stolt och ömsint!

IIIIIIIIIIIIIIIIIIII