Första hjälpen



När jag äntligen var framme vid Kvinnojouren var jag totalt slut.  Mitt tidigare lugn var som bortblåst. Hjärtat bultade och benen kändes som gelé. Med ens blev mitt uppbrott verklighet. Vilset satte jag mig på den galonklädda soffan i receptionen och slöt ögonen. Släppte greppet om resväskan. Lutade mig bakåt och slöt ögonen. Ett stön gurglade upp genom min strupe.
-          Hej, behöver du hjälp? En vänlig röst tog mig tillbaka till nuet.
-          Ehe, jag har lämnat min man… min röst lät obekant. Jag rätade på mig och såg på kvinnan.
-          Ska vi gå in i mitt rum så får du berätta? Jag heter Sanna och är kurator. Hennes hand var varm och mjuk. Jag ville nästan inte släppa den, så mjuk var den mot min röda, nariga näve.

Mina ord var osammanhängande och gråten värkte i min hals. Sanna lyssnade och lät mig prata på. För första gången lät jag en annan människa få höra om mitt elände. Mitt misslyckande. Sveket mot min älskade lilla flicka. Hur jag tillåtit Torsten förpesta våra liv. Min skam blev synlig.
-          Jag föreslår att du vilar dig ett tag så kan du skriva in dig sedan. Vi måste ha dina personuppgifter om du vill stanna hos oss.
-          Mitt namn är Gunilla Rydh, och jag behöver er hjälp.
-          Då säger vi så, vill du ha något? Kaffe eller te?
I vanliga fall skulle jag aldrig tacka nej till en kopp kaffe, men magen var i uppror och bara tanken på kaffe fick det att bränna till.
-          Nej tack, jag vill bara sova.
-          Du ska få ett rum.

Förmodligen somnade jag i samma stund som huvudet träffade kudden.
När jag åter kom till medvetande var det redan kväll. Märkligt nog kände jag mig lugn inombords. Låg stilla på den smala sängen och såg mig om i rummet. Ett vitt sängbord, en byrå med en skärmlampa på, som spred ett milt sken. Gardiner i ett brokigt tyg. Två gröna växter stod i fönstret. En brun skinnfåtölj stod innanför dörren. På den andra sidan om dörren fanns ett tvättfat och en spegel ovanför. Min ryggsäck och min resväska stod vid sidan om fåtöljen. På golvet låg en randig trasmatta. En enkel inredning i ett litet rum. Jag undrade hur många kvinnor som legat i den här sängen före mig. Olyckliga kvinnor som tagit sin tillflykt hit.
Ljud nådde fram till mina öron, vänliga ljud. Inget gapande och skrikande, ingen Torsten som skrek sina fylleord.
Jag steg upp och öppnade försiktigt dörren till korridoren. Måste hitta en toalett. Den låg mitt emot mitt rum.
-          Jasså du har vaknat nu? En äldre kvinna med runda kinder kom emot mig. Vi har sparat din middag, vill du äta i matsalen eller på ditt rum? Bäst är ju om du vänjer dig att äta med oss andra på en gång. Här är vi som en stor familj, både gäster och personal äter i samma matsal. Kom ska jag visa dig.
Hon pratade på utan att vänta på svar och jag lät mig ledas. Kände att det knorrade i magen, jag hade inte ätit något på hela dagen. I matsalen satt några kvinnor och såg på TV. Flyktigt tittade de upp och gav mig en nick innan de åter vände sin uppmärksamhet mot teverutan.
-          Jag heter Lena och jobbar här, vill du äta ensam eller ska jag hålla dig sällskap?
-          Jag heter Gunilla, sitter nog gärna själv. Förvånad över mitt mod att avvisa henne, slog jag blygt ner blicken.
-          Visst, gör det, jag finns i närheten om du ändrar dig. Sanna har slutat för idag men har bokat in dig i morgon. Jag och Barbro jobbar i natt så det är bara att du kallar på oss om du behöver hjälp med något. Kaffeautomaten står på hela natten och det är bara att ta för sig. Just för tillfället har vi det ganska lugnt, men det kan fort ändra sig.
Hon gav mig ett vänligt leende innan hon vaggade iväg med sin tunga kropp.
Utan att känna hur det smakade åt jag upp min portion. Kaffet var starkt och beskt, men det var likväl kaffe. Medan jag satt med min andra kopp kom en av kvinnorna från tevesoffan fram till mig.
-          Hej jag heter Kickan och är en ständigt återkommande gäst här. Du får gärna komma och sitta med oss om du orkar. Vi är en brokig skara som alla har sitt eget helvete.
-          Tack, Gunilla heter jag. Kanske en annan kväll.
-          Okay, första tiden är tuff, men det brukar ordna sig. Hon gick tillbaka till sina sorgesystrar och jag tog med mig den tredje koppen till mitt rum.


Första tiden på Kvinnojouren blev mer smärtsam än jag kunnat ana. Min förnedring kom i dagen och jag hade svårt att förlika mig med mitt svek mot Liselott. Sanna ville att jag skulle ta kontakt med Liselott och berätta om min flytt från Torsten och försöka bygga upp en ny kontakt med henne.
-          Liselott vill varken veta av mig eller Torsten. Det är flera månader sedan jag pratade med henne, sa jag missmodigt.
-          Om du vill så kan jag leta reda på henne, sa Sanna.
-          Jag har bara ett mobilnummer. Skamset slog jag ner blicken.
-          Det brukar räcka långt, ska vi prova? Lika bra att få det gjort, annars ska du släpa på det också.
Jag gick till mitt rum för att vila. Det gjorde jag varje dag numera. Var trött hela tiden. När jag inte pratade med Sanna eller åt min framdukade mat, så sov jag. Klarade inte att läsa en bok längre, fast det fanns ett litet bibliotek i sällskapsrummet. Inte heller satt jag med de andra kvinnorna framför teven. Klarade inte av att se deras elände också. Ville inte veta varför de var här. Mitt eget  elände räckte. Tanken på Liselott gjorde mig nervös. Sist jag ringde till henne var hon inte vidare pratsam. Sa bara att allt var bra, men lät inte särskilt övertygande. Själv ringde hon bara om hon ville låna pengar, aldrig annars. Tankarna gjorde mig trött och som vanligt slumrade jag till.
Jag väcktes av en knackning.
-          Får jag komma in? Sanna tryckte ner handtaget och väntade på mitt svar.
-          Ja visst, sa jag yrvaket och satte mig upp.
-          Jag har hittat henne, Gunilla. Hon tog min hand och såg på mig. Tyvärr mår hon inte bra, faktum är att jag känner igen henne. Hon har faktiskt varit gäst här ett par gånger.

Jag ville skrika ut min smärta, ville att min sorg skulle höras.  Men inga fasansfulla ljud lämnade min strupe, allt blev bara kallt och tyst.
¤
        – Men kära älskade unge, så du ser ut. Vad har hänt? Mina armar kramar henne.
       – Inget, det är inget, släpp mig du gör illa mig. Hon sliter sig loss och springer in i alkoven. Slänger sig ner i sängen och drar täcket över sig. Mitt hjärta stramar i mitt bröst. Gråten svider i halsen.
     – Liselott, berätta vad som hänt. Snälla du, så kan jag hjälpa dig.
    – Nä det kan du inte, du kan ingenting, skriker hon och drar sig mot väggen och börjar gråta högt. Desperat tar jag bort täcket och vänder henne mot mig.
       – Nu säger du vad som hänt. Min röst är skarp.
      – Pisslotta, pisslotta, jag är en pisslotta…
Jag hindrar henne inte när hon åter gömmer sig under täcket.

 

©