onsdag 30 december 2009

Gott Nytt År!!!


















Nu blev raketuslingen större men suddig istället.... Ni får ha överseende med mina bristande kunskaper...Måhända kan jag lära mig mer under det kommande ännu oförstörda året!




n`ravelbit oppa Skelletmål

Nager vecku föri jul bört `n Linus a töick att he vart långsamt att gå å eingentein djära. Desslikes hadd knäppherveltjwötteidustrin däri Skravelbaittjen strajke däfför att kåpparbonken hadd frusse fast.
Frun, a tekkla, hadd ågådasä noadi över att `on eint feck djära-bårt tjwöttn föri jul då alldalja ska djäras. S`att`n Linus hadd faktiskt illtrivdes e tag. Men deill slut to tjälinga gammel-keistain å knäcke-å s`att han vart enschammen.

Phu, detta var jobbigt att skriva ska jag be att få meddela och lika svårt att läsa. För mig är det i det närmaste ett omöjligt uppdrag eftersom jag inte behärskar Skellefte bondskan. Vi pratade det aldrig hemma i Kåge eftersom mor var från Örebro och inte förstod ett skvatt av bondskan. detta ställde till problem när det ringde någon och ville prata med Sotar`n.
I vuxen ålder har jag lärt mig förstå en del men se fullärd blir man nog aldrig om man inte får det med modersmjölken.

Håll till godo med denna stump tills vidare, men nog kanske jag återkommer i ämnet framöver.

tisdag 29 december 2009

Att våga!


Hur ska man få modet att våga stå upp för sina skrivna rader?
När vet man att man format orden rätt?
När är man klar med en text?
ALDRIG, ALDRIG....
Viljan finns, inte tu tal om det!
Under året som gått har jag skickat mitt manus till två av mina bloggarvänner och bara det krävde ett stort mod av mig.
Har skrivit om och tagit bort så nu vet jag inte var jag står... Irrar omkring i mitt skrivarträsk.
Det är dags nu att ta ett ordentligt tag i manuset om det ska bli något över huvud taget.

Läste en recension om en bok som jag nyligen läst. Den stämde inte alls med min åsikt och så är det väl. Att tro att allt man skriver ska falla alla på läppen är förmätet. Men modet måste man ha.
Det kommande året ska jag försöka på allvar.

Att bli modig!!!!
Då får vi väl se om det blir en text också.
Den som lever får se....

måndag 28 december 2009

Bubbeldricka....


Kära läsare, vill meddela att jag och Maken firar 36-årig bröllopsdag idag och dricker som vanligt en bubbeldryck, sur som vanligt, och ur våra speciella glas. Svårdruckna som vanligt! Glasen är köpta i en Antikaffär i Boden till vårat 25-års jubileum. Det fanns bara tre stycken så jag köpte storstilat hela lagret.... Glasen är handblåste och lite olika, om jag inte minns fel så betalade jag dryga hundralappen per styck. Eftersom de har den vågade kanten så är dom svåra att dricka ur, men vi sörplar så gott vi kan, men bara på denna dag! Enda dagen vi vågar.... Nu vankas snart middag bestående av Pommes Anna och Pestofylld fläskfilè! Nä nu har jag inte tid med bloggen mer idag, det finns väl annat att pyssla med en sådan här trevlig dag. Snön rasar på utomhus och vi bubblar på inomhus.....

söndag 27 december 2009

Nytt,,,,


Dagen före julafton damp Skrivarkalendern 2010, ner i min blå låda. Kalendern från 2008 har varit min "bibel" i två år och innehåller mycket viktig information om mitt skrivande. I fjol gav dom inte ut någon kalender och det blev protester i ledet, så i år kom det en ny. Den nya är inte som den gamla, varken till utseende eller innehåll, men jag tror och hoppas att den ska glädja mig under det kommande året. Första uppgiften är att skriva något NYTT....Tja då är det väl bara att locka fram cellen och vecka pannan och sätta igång.... Bara lite mera kaffe först....å en promenad....bara det ljusnar!
PS Ann Ljungberg som är författarcoach och utgivare av kalendern delar ut en del stipendier under året och för att söka dom så ska man äga en kalender och tipsa tre vänner om den....Finns det någon där ute som vill bli en tipsad person????DS

lördag 26 december 2009

Maken på taket!


Husets herre tog på sig den tunga uppgiften att minska tyngden på garaget.
Så nu finns det gott om plats för den snö som just nu faller....

Fara!


Nu är det fara på färde igen. Snön behagar alltid att samla sig på vårat garage tak i sådana mängder att dörrarna kärvar när man ska ändra dess läge. Det blir visserligen vackert så det räcker och blir över men som sagt nu börjar det vara riskabelt att öppna dörrarna. Det är rena vågspelet att passera under dessa former. En positiv sak är att man tänker sig för när man ska ut eller in. Här slängs inga dörrar! Rasrisken är överhängande som man brukar säga. Bryderiet för närvarande är vem som ska klättra upp och skotta...???

fredag 25 december 2009

Tomten kom...



Så är då denna förväntningens dag över för i år! Sexåringen genomskådade bluffen, strök med sin lilla hand på tomtens hals och sa Hmm... Min rynkiga hals kände ungen igen. Men han höll god min och sa inget till lillasyster som svalde lurendrejeriet med hull och skägg. Paketen till dom små var för många enligt mig men alldeles lagom enligt barnen. Trevligt dock att se deras tinder ögon när paketen öppnas och att höra glädjetjuten. Vi fick en överrasknings julklapp av "storbarnen" fast vi sagt att vi inget skulle ha. Får kanske ta dom lite försiktigt i örat för deras olydnad så småningom. Men nu ska vi vara glada för att julen är över för i år och kämpa oss igenom resten bland annat genom att äta rester....

onsdag 23 december 2009

GOD JUL!!!!!


Vill härmed önska alla blogg vänner en riktigt god jul.

Snöslott


Snön har behagat ramla ner från skyn över både slott och koja tillika över mitt enkla pörte. Lätt och fluffigt har flingorna placerat sig där det fallit sig så att säga. Vackert så ini bängen! Lugnet börjar så sakta också infinna sig efter en släng av julstress. Pannan är sotad om det skulle råka dimpa ner en felorienterad tomte, fast det vore verkligen en miss av honom eftersom vi ska vara borta på julaftonen.... Ha nu en skön uppesittarkväll och rimma duktigt på alla paket!

tisdag 22 december 2009

Luftslott

Så har då även jag sett Luftslottet som sprängdes.
Mina vänner i avlastningsgruppen och jag tog oss med möda till Staaan. Tyvärr blev det jag som körde och bara en sån sak kunde ju skrämma vettet ur vem som helst. Jag är absolut ingen bra bilförare och speciellt inte när det är mörkt och snöoväder.
Tur nog hade vi gott om tid och kunde masa oss fram. Likväl höll det på gå åt piparböle när en timmerbil körde om ( inte konstigt alls med min snigelfart...) och virvlade upp så mycket snörök så jag tappade orienteringen totalt.....
Hjälp var tog vägen vägen????
När synen kom tillbaka var jag på vänster väghalva ....tur att det är tvåfiligt och att bakomvarande bilar höll avståndet.
Men gissa om det blev scwettigt under yllekappan!!!!
Filmen då? jag tycker den var bra, faktiskt lite bättre än andra filmen. Lite mer trovärdig fast den där brorsan verkligen var ett fantasimonster.
Hemfärden avlöpte utan större problem, men lika sakta.

måndag 21 december 2009

Tomtetankar


Har ju pysslat lite i syhörnan i höst och det är klart att det blev lite egen designade tomtar också. Medan ni glor på väggtomtarna ska ni få läsa den bästa av alla juldikter! Vi fick den av goda vänner på ett julkort för flera år sedan man jag läser den lite då och då bara för att den är så bra. Varsågoda!






Julegröt och juletjafs

Den som detta ändå slapp
Tänk att sitta lugnt och meta
höra humlesång i gisten eka
Tänk att sjunga sommarsånger
Volma hö i vårkalsonger
Slippa is och snö
Ack att det bliver tö
PS. snart går vi mot ljusare tider
Så God Jul och Glad Midsommar!!! DS

Ja så lyder dikten, nu håller jag ju inte med om riktigt allt för tö vill jag inte ha än, men en lugn stund med ett metspö är något att längta till. Men som sagt var sak har sin tid!!!!



lördag 19 december 2009

Smarrigt i juletid...


Tacksam för en bättre dag så har jag varit snäll med kroppen.
Sovit länge.
Tagit en lagom promenad i det vackra lagoma vintervädret.
Sytt lite tomtar.
Låtit mig skämmas bort av Maken och den hemmavarande Sonen.
Middagen var en spis gör läckergommar.
Röding, vermoutsås och gratinerade potatistoppar:
Ja Maken är en fena i köket!
Bara för det så bjuder jag er på en jultext.

En riktigt god jul.

Andra Advent brann Ålderdomshemmet ner till grunden.

Det var en gräslig händelse som berörde oss alla. Gammal som ung.

Jag var elva år och bodde med mina föräldrar och tre syskon i ett av de två hyreshusen som stod närmast Ålderdomshemmet. Hela vår lägenhet badade i ett starkt ljus och vi ungar stod med bultande hjärtan och beskådade skådespelet genom fönstret. Mamma förbjöd oss att gå ut fast det var massor med människor som samlats runt om den stora elden. Ett fasligt larm och oväsen hördes in till oss. Pappa var brandman så han var där ute någonstans. Mamma lät höra några jämmer läten med jämna mellanrum samtidigt som hon fyllde kaffe i alla våra termosar och bredde smörgåsar. Hembakad limpa och ost. Det skulle bli en lång natt och mamma visste av erfarenhet av kaffe och smörgåsar skulle uppskattas av brandgubbarna.

Branden pågick en evighet och mina små syskon somnade allt eftersom. Mamma bäddade ner dem och försökte även få mig i säng.

- Jag är inte trött, jag vill se, sa jag utan att ta blicken från skådeplatsen

- Arma unge, varför är du alltid så tvärsöver? Du kommer bara att få mardrömmar av att se alla hemskheter.

- Ja men då är det väl bra att jag håller mig vaken då, sa jag

Till slut måste jag ha somnat i alla fall för nästa gång jag öppnade ögonen låg jag i min säng och kände lukten av brandrök. Kvickt var jag uppe och såg mot Ålderdomshemmet.

Två svarta pelare stod i en svart bråte. Grå rök letade sig upp mot himlen. Brandbilarna stod kvar och några människor rörde sig omkring det svarta. Jag undrade om pappa var en av dem. Snön var inte längre vit.

Branden väckte förstämning i hela samhället. Alla var engagerade. Av tolv gamlingar så hade tio blivit inhysta lite var stans. Hos släktingar, vänner eller grannar. En tant hade dött och en farbror var borta. Det var farbror Gottfrid som ingen hittade. Han var en snäll gubbe som mamma brukade tvätta åt och då följde vi ungar gärna med, för han bjöd alltid på polkagrisar ur en burk.

Två dagar av letande utan att farbror Gottfrid hittades. Man befarade att han blivit förvirrad och gått ner sig i älven. Polisen letade överallt men ingenstans fanns han.

På kvällen den andra dagen skickade mamma ner mig till matkällaren för att hämta lingonsylt. Det var alltid jag som fick den uppgiften eftersom mina småsyskon var mörkrädda och vägrade gå ner till källaren. Egentligen tyckte även jag att det var lite läskigt men aldrig att jag skulle erkänna det.

Lysknapparna var inställda på en viss tid och slocknade automatiskt. Mitt knep var att jag tryckte på alla dem röda knapparna medan jag gick i den långa källargången. Det var inte kul om lyset slocknade när man var längst in i matskrubben utan att nå en lysknapp.

Innan man kom till matskrubben passerade man den stora järndörren som gick till skyddsrummet. Dörren var aldrig stäng utan var uppvikt mot väggen. Där inne förvarade alla hyresgäster allsköns bråte som inte rymdes någon annan stans. Visserligen var det absolut förbjudet men nu rådde det fred i vårt land och inga nya krig var i sikte. När jag närmade mig skyddsrummet tyckte jag att jag hörde något. Min lilla darrande han tryckte snabbt på ljusknappen en extra gång. Tänk om det var en råtta? Jag var livrädd för råttor. Men inte mer än att min nyfikenhet tvingade mig att titta in.

Ett bylte låg innanför dörren. Ett svart ansikte titta rakt på mig. Det blev för mycket till och med för mig. Jag vände och sprang upp för trapporna och in till tryggheten.

- Vad är det? Hämtade du inte sylten? Mamma tittade undrande på mig.

- Nä för det ligger en trollgubbe i skyddsrummet, flämtade jag fram.

- Det finns inga troll, det vet du väl. Jag går själv, passa stekpannan. Mamma suckade och gick själv.

Jag hann grädda två plättar innan hon kom upp igen. Hon var inte ensam. Trollgubben var med.

Jag höll hårt stekspaden och såg förundrat på det smutsiga byltet. Mamma satte honom på kökssoffan och samtidigt som hon talade vänligt till gubben så tog hon av honom ytterrocken.

- Så ja farbror Gottfrid nu är allt bra. Du ska få lite vatten , så ja.

Mamma ringde efter en ambulans. Farbror Gottfrid fick stanna på lasarettet till dagen före julafton, då for pappa och hämtade honom till oss. Ingen ska behöva vara ensam på julen sa mamma. Vi får bädda i kökssoffan tills han hittar någonstans att bo.

Det blev en av mina bästa jular. Farbror Gottfrid var en glad gubbe och som sagt han gillade sötsaker nästan lika mycket som jag.

Det blev en riktigt GOD jul trots allt!



fredag 18 december 2009

Fredagkväll i timmerkojan...tjoho!


Suck och stön! Klagolåt från Jämmerdalen. Eftersom jag för tillfället befinner mig i Smärtornas rike så blir det lite pyssel med diverse medikamenter. fast jag känner en allt starkare dragning åt skrubben där starkvarorna finns. Det är ju faktiskt fredag i timmerkojan och lite lustigt ska man väl få ha. Läste på en av medicinerna följande: Virusinfektion ( det ligger ju i tiden) dåsighet, yrsel och förvirring??? Läser vidare och förvirringen har redan slagit till. Feber, kräkningar, diarré och förstoppning ( ?) Inflammationer som kan flamma till i tarm, urinrör, öron och ögon, vilket jag tycker är en fantastiskt bra spridning, det må jag ju tillstå. Vidare kan man få svårigheter att tänka klart, men det var lite diffust just där på raden eftersom det var ett veck på papperet. Minnesförlust och sömnsvårigheter, men det har jag redan så det är jag van vid, det blir nog inga större förändringar där. Aggression mot andra...det är bra mycket bättre än att gå lös på en själv, jag menar det är ju jag som är sjuk! Att man inte får köra bil när man är förgiftad är en självklarhet så där håller jag med, absolut. Nu slutar jag läsa för jag känner mig lite trött, ja faktiskt så trött så jag inte orkar öppna pillerburken. Tar mig en tupplur till maken kommer hem och ger mig ett glas stärkande rött istället.

torsdag 17 december 2009

Bakis....

....men utan fest!
Igår tog jag mig i den berömda kragen för att äntligen sprida lite hemtrevnad i mitt pörte.
Nu skulle julbaket sättas igång.
Bakbordet lades på plats, ingredienser plockades fram, assistenten lyftes fram.
Här skulle bakas!
Började med att blanda en vetedeg och medan den jäste började jag mala mandlar och nötter.
En dubbel sats av "Dubbelt så goda"-kakorna. Vispade åtta äggvitor och vände i ett paket florsocker i nötblandningen och så klicka ut på plåten. Skjuts in i ugnen på 175 grader i 12 minuter.
När jag tittade in genom ugnsglaset så hade hela härligheten flutit ut till en enda bubblande sörja....
Va faaaan!
Ut med skiten på altanen, där den snabbt stelnade i kylan.
Dax för vetedegen. Plattade ut den i långpannan, lät jäsa upp en stund och sedan skjuts in i ugnen. Den har jag gjort så många gånger så den skulle i alla fall lyckas.
Lunch!
Kände mig en aning låg. Jäkla kakor!
Skar upp den nu kalla långpannebullen och insåg att den nog skulle behövt en stund till i ugnsvärmen, en svag ogräddad rand i mitten, avslöjade det.
Shiiiit!
Mitt sinne var nu nattsvart och jag utlyste köket till krigszon för övriga familjemedlemmar.
Städade ilsket undan och vräkte ner den dyra nötsmeten (Dubble sats, dubbelt så misslyckat) i soporna.
Nu råder bakförbud i mitt hem.
Natten har varit fyllt av mardrömmar och vaken stunder.
En omsomnelse på morgonkvisten var därför oundviklig.
Har nyss vaknat med en sprängande huvudvärk och röda ögon. "Tandvärken" som egentligen är en nervvärk i vänsteransiktshalva har börjat göra sig påmind.
Värre än bakis.
Men till biblioteket SKA jag, om jag så ska fylla kropphelvittine med medikamenter!!!!!

tisdag 15 december 2009

Spännande värre....


Idag har Farmor haft det spännande må ni tro.
Snön som jag längtat efter kom med besked idag och det var ju lagom kul eftersom jag skulle ratta POLON till Staan. Men så går det när man bönar och ber till den obefintlige.....
Men jag säger som gumman på ålderdomshemmet som skulle skonas från en gruppvåldtäkt på grund av sin höga ålder: Lovat är lovat!!!

Tillbaka till verkligheten.
Äldsta barnbarnet skulle uppgradera sitt bälte i Taekwando och tillställningen började innan "paranteserna" slutat sina jobb och då rycker ju farmor in.
Jag har haft förmånen att följa på en hel del träningar under hösten och sett dom små vildarna träna helt okontrollerat ibland.
Hur skulle detta gå?
Ledarna var klädda i finkostymer och det var strikta regler hur denna uppgradering skulle gå till, trots att ungarna bara är från sex år!
När så föräldrarna kom och Anton skulle in för sin gradering så valde jag att önska LYCKA TILL för att vända POLON mot skogen.
Hemresan blev också minst sagt spännande. Två bilolyckor med polisbilar och bärgningsbilar innan jag ens lämnat Staan.
Snön vräkte hela tiden ner men icket en plogbil i sikte!
Nu är jag i alla fall välbehållen hemma och har just fått ett samtal att Anton numera har gult bälte!
Phu.....

måndag 14 december 2009

Kortprosa från en tant!

Kulturkoftornas julparad

Mina glasögon immade igen genast som jag steg in i samlingslokalen. Det var fuktigt och högljutt i det slitna rummet. Huset har sett sina bästa dagar. Faktum var att huset skulle rivas!

Men vi i kvinnogruppen var helt emot kommungubbarnas förslag om rivning. Det var av den anledningen som vi samlats idag.

Detta fina gamla hus med anor från nittonhundratio. Ett gediget trähus med vackra snickerier och helt fantastiska fönster. Efter att huset stått tomt i en massa år hade vi övertalat kommungubbarna att vi ville hyra det. Det var för åtta år sedan och vi hade lyckats få bidrag till uppvärmning av nedre botten och pengar till färg och tapeter. Möbler hade vi tiggt ihop och samlat från våra egna förråd.

Med tiden blev vi allt fler som träffades i detta vackra hus. Från början satt vi mest och handarbetade och pratade av oss medan vi bälgade i oss litervis med kaffe. Nu har vi läsecirklar, kurser i alla möjliga hantverk. Vi ordnar utställningar och samlar in pengar till behövande. Det finns ett lekrum för barnen och till och med ett par övernattningsrum, men det vet inte de styrande om.

Jag virade av mig halsduken och knäppte upp jackan. Gick mot den brokiga skaran av kvinnor som satt vid borden och pratade i mun på varandra. Det doftade kaffe och lussebullar. Kajsa satt fortfarande med förklädet på så det var nog hennes verk. Oftast var det hennes goda bakverk som vi njöt av.

- Hej, ska vi sätta igång mötet flickor? Sa Ingbritt, som var vår självklara ledare.

- Yes, yes, nu sätter vi fart tjejer, svarade glada Susann. Hon var alltid så pigg trots att hon hade fyra små ungar och en tafatt karl att ta hand om. Eller så var det därför som hon var så effektiv.

- Bra. Som ni vet så träffade jag Ville Karlström på kommunen igår. Som väntat så var han vänlig men överlägsen. Men vi vet ju alla att han har den kvinnosynen men det ska inte stoppa oss. Nu ska vi göra oss synliga. Det är ta mig tusan vår tur nu. Ingbritt började bli röd på halsen och det var ett gott tecken. Idag skulle det bli något gjort.

Två timmar senare hade vi finslipat vår plan. In i minsta detalj. Nu skulle vi jobba lite hemma på egen hand och träffas en gång till innan den stora attacken. Vi hade alla fullt upp som vanligt när julen närmade sig. Undrar om det finns en enda karl som fattar hur mycket arbete som kvinnohänder utför, för att en julhelg ska kunna firas? Så att barnens ögon ska tindra och maken kunna njuta av ledighet. Märker någon att man förlorar nattsömnen och att magen rasar samman? Finns det någon som helst förståelse för den avvisande hållningen i sänghalmen?

Egentligen ser jag mig inte som en kvinnosakskvinna ,men med stigande ålder har jag börjat ta för mig. Mitt intresse för konst och kultur har väntat så länge på att ta plats. Nu har jag äntligen möjlighet att förverkliga mig och ingen ska stoppa mig. I alla fall inte en kritstrecksgubbe i kommun!

Veckan blev arbetssam. Att jag dessutom drog på mig en förkylning gjorde inte saken bättre. Tur nog så har jag mina hemliga knep. Jag kan fuska med både städning och mathållning om det kniper. Vem märker om golven i sovrummet bara dammsugs och inte blir torkat med trasa? Och ingen märker om sillen köps färdig eller om bakverk är upptinade istället för nybakade? Det gäller bara att fuska där det inte märks och att stoppa undan sitt kvinnoarv så långt som det bara går. Glömma mors ord om hur en perfekt husmor ska vara. Att känna att man duger i alla fall.

Vi hade valt vår dag med omsorg. Årets lucia skulle firas med pompa och ståt på stadens torg av kommunalrådet. Ville Karlströms blanka ansikte skulle skina ikapp med de söta Luciorna.

Dagen bjöd på gråväder och alla tyckte att det var synd om dessa vackra lucior som skulle sprida sitt glada budskap. Vi struntade fullkomligt i vädret. Nu gällde det att göra sin stämma hörd och om det så regnade småspik så skulle det inte hindra oss. Klockan tre samlades vi i ”Kvinnornas Borg” och plockade fram alla paket. Det blev en gedigen hög. Medan vi klädde oss drack vi glögg och smaskade i oss pepparkakor. Glöggen var stark och försvinnande god. Skrattande kunde vi konstatera att vi inte såg kloka ut. Över våra vanliga kläder hade vi alla en kofta för att befästa benämningen: Kulturkoftor. Vi skulle visa att vi på intet sätt lät oss nedtryckas, vad vi än blev kallade.

Stärkta till kropp och själ började vi gå mot stora torget. Julmusiken hördes starkare ju närmare vi kom. Det pirrade allt lite i oss alla och kaxigheten var inte så framträdande. Massor med folk hade samlats. Ingabritt tog till orda.

- Flickor, nu måste vi gaska upp oss. Det är nu eller aldrig. När vi kommer fram till Domusparkeringen börjar vi sjunga. Kom ihåg att vi inte ska göra uppehåll i sången utan bara mata på, om och om igen, utan uppehåll. Trots att Ville-Surkart kommer att försöka avbryta oss. Sjung på bara och dela ut paketen, när de är slut så tågar vi tillbaka till ”Kvinnornas Borg” fortfarande sjungande. Nu kör vi tjejer!

Dagen efter stod det att läsa i lokalbladet: Kupp från Kvinnornas Borg, på stadens torg!

Det var en bild på Ville Karlström som visade en av alla de grytlappar som vi delat ut, med en medföljande textremsa: Kvinnornas Borg vår rättighet!

Hans leende var ansträngt och uttalandet påtvingat. ”Vi kommer att ta ett nytt möte om huset efter nyår när den nya budgeten presenteras, mer kan jag inte lova för närvarande”

Vi hängde upp våra koftor på galgar i ett av rummen för kommande demonstrationer.