Kortprosa.....

En underbar liten människa

Efter det strävsamma livet som småbrukarhustru, blev allt bara tomt, tyckte hon.

Livet miste all mening. Ingen behövde längre hennes arbetsvilliga händer.

Korna var förvandlade till korv och uppätna för länge sedan. Ladugården var tom och renskurad. Gubben var en annan individ sedan demensen slagit sig ner i hans hjärna.

Och här var hon.

Alla i omgivningen gladdes å hennes vägnar över hennes ledighet. Och den prydliga lägenheten.

Vad tusan visste dom hur hon kände det?

Inte ett jävla smack!

Hon saknade dom tidiga morgnarna när hon steg in i ladugården. Kornas varma täv fyllde hennes näsborrar. Åtta par koögon glodde på henne och idisslade förstrött.

Hon saknade till och med den molande värken i ländryggen efter en dags hårt kroppsarbete på ägorna. Vem tusan har bestämt att man ska känna glädje när ett yrkesliv är slut? När livet sakta men säkert går mot ett slut.

Nej, det är sorgligt och enbart sorgligt att inte få vara till nytta. Hon fantiserade över ordet ”småbrukarhustru”. Ordet är ju helt förlegat och om ett par decennier till så vet väl ingen vad det innebar att vara en småbrukarhustru. Men hon känner sig stolt över att ha varit en sådan viktig person. För viktig var hon. Enligt hennes mening var det på kvinnan det berodde, om det lilla jordbruket skulle klara sig. En slarvig husmor förvaltade inte dom knappa tillgångarna. Då hjälpte det inte ett dugg om mannen var arbetsvillig, det var på kvinnan det berodde. Hon skulle sköta fähuset, barnen och huset på ett klokt sätt medan mannen var ute på jobb i skog och mark.

Kvällen kom och hon suckade tungt. Ännu en meningslös dag var till ända.

Morgonen därpå steg hon inte upp, utan låg kvar och funderade på en förändring av sitt liv. Den bit som fanns kvar vill säga.

Solen försökte pressa sig igenom persiennerna, men hon låg kvar. Det fanns ju ingen som pockade på hennes uppmärksamhet sedan Gubben flyttat till servicehuset.

Hon tänkte och tänkte.

När hon var klar med det steg hon upp och gjorde sig redo för dagen. Promenaden till biblioteket tog bara femton minuter.

Väl framme så framförde hon sitt ärende till den förtjusande kvinnan som jobbade den dagen.

Hon ville starta en cirkel på biblioteket.

En cirkel för alla ”överflödiga” personer i samhället.

En cirkel som skulle ge dessa personer något meningsfullt att pyssla med.

Biblioteket ordnade ju inte cirklar, men tursamt nog var bibliotekarien en klok människa på mer än ett sätt. Den rara lilla damen bjöds in på kaffe och så pratades projektet igenom. Ett studieförbund kontaktades och nappade direkt.

Cirkeln med namnet ” Du underbara människa” gjorde snabbt succe´.