Kortprosa från en tant!

Kulturkoftornas julparad

Mina glasögon immade igen genast som jag steg in i samlingslokalen. Det var fuktigt och högljutt i det slitna rummet. Huset har sett sina bästa dagar. Faktum var att huset skulle rivas!

Men vi i kvinnogruppen var helt emot kommungubbarnas förslag om rivning. Det var av den anledningen som vi samlats idag.

Detta fina gamla hus med anor från nittonhundratio. Ett gediget trähus med vackra snickerier och helt fantastiska fönster. Efter att huset stått tomt i en massa år hade vi övertalat kommungubbarna att vi ville hyra det. Det var för åtta år sedan och vi hade lyckats få bidrag till uppvärmning av nedre botten och pengar till färg och tapeter. Möbler hade vi tiggt ihop och samlat från våra egna förråd.

Med tiden blev vi allt fler som träffades i detta vackra hus. Från början satt vi mest och handarbetade och pratade av oss medan vi bälgade i oss litervis med kaffe. Nu har vi läsecirklar, kurser i alla möjliga hantverk. Vi ordnar utställningar och samlar in pengar till behövande. Det finns ett lekrum för barnen och till och med ett par övernattningsrum, men det vet inte de styrande om.

Jag virade av mig halsduken och knäppte upp jackan. Gick mot den brokiga skaran av kvinnor som satt vid borden och pratade i mun på varandra. Det doftade kaffe och lussebullar. Kajsa satt fortfarande med förklädet på så det var nog hennes verk. Oftast var det hennes goda bakverk som vi njöt av.

- Hej, ska vi sätta igång mötet flickor? Sa Ingbritt, som var vår självklara ledare.

- Yes, yes, nu sätter vi fart tjejer, svarade glada Susann. Hon var alltid så pigg trots att hon hade fyra små ungar och en tafatt karl att ta hand om. Eller så var det därför som hon var så effektiv.

- Bra. Som ni vet så träffade jag Ville Karlström på kommunen igår. Som väntat så var han vänlig men överlägsen. Men vi vet ju alla att han har den kvinnosynen men det ska inte stoppa oss. Nu ska vi göra oss synliga. Det är ta mig tusan vår tur nu. Ingbritt började bli röd på halsen och det var ett gott tecken. Idag skulle det bli något gjort.

Två timmar senare hade vi finslipat vår plan. In i minsta detalj. Nu skulle vi jobba lite hemma på egen hand och träffas en gång till innan den stora attacken. Vi hade alla fullt upp som vanligt när julen närmade sig. Undrar om det finns en enda karl som fattar hur mycket arbete som kvinnohänder utför, för att en julhelg ska kunna firas? Så att barnens ögon ska tindra och maken kunna njuta av ledighet. Märker någon att man förlorar nattsömnen och att magen rasar samman? Finns det någon som helst förståelse för den avvisande hållningen i sänghalmen?

Egentligen ser jag mig inte som en kvinnosakskvinna ,men med stigande ålder har jag börjat ta för mig. Mitt intresse för konst och kultur har väntat så länge på att ta plats. Nu har jag äntligen möjlighet att förverkliga mig och ingen ska stoppa mig. I alla fall inte en kritstrecksgubbe i kommun!

Veckan blev arbetssam. Att jag dessutom drog på mig en förkylning gjorde inte saken bättre. Tur nog så har jag mina hemliga knep. Jag kan fuska med både städning och mathållning om det kniper. Vem märker om golven i sovrummet bara dammsugs och inte blir torkat med trasa? Och ingen märker om sillen köps färdig eller om bakverk är upptinade istället för nybakade? Det gäller bara att fuska där det inte märks och att stoppa undan sitt kvinnoarv så långt som det bara går. Glömma mors ord om hur en perfekt husmor ska vara. Att känna att man duger i alla fall.

Vi hade valt vår dag med omsorg. Årets lucia skulle firas med pompa och ståt på stadens torg av kommunalrådet. Ville Karlströms blanka ansikte skulle skina ikapp med de söta Luciorna.

Dagen bjöd på gråväder och alla tyckte att det var synd om dessa vackra lucior som skulle sprida sitt glada budskap. Vi struntade fullkomligt i vädret. Nu gällde det att göra sin stämma hörd och om det så regnade småspik så skulle det inte hindra oss. Klockan tre samlades vi i ”Kvinnornas Borg” och plockade fram alla paket. Det blev en gedigen hög. Medan vi klädde oss drack vi glögg och smaskade i oss pepparkakor. Glöggen var stark och försvinnande god. Skrattande kunde vi konstatera att vi inte såg kloka ut. Över våra vanliga kläder hade vi alla en kofta för att befästa benämningen: Kulturkoftor. Vi skulle visa att vi på intet sätt lät oss nedtryckas, vad vi än blev kallade.

Stärkta till kropp och själ började vi gå mot stora torget. Julmusiken hördes starkare ju närmare vi kom. Det pirrade allt lite i oss alla och kaxigheten var inte så framträdande. Massor med folk hade samlats. Ingabritt tog till orda.

- Flickor, nu måste vi gaska upp oss. Det är nu eller aldrig. När vi kommer fram till Domusparkeringen börjar vi sjunga. Kom ihåg att vi inte ska göra uppehåll i sången utan bara mata på, om och om igen, utan uppehåll. Trots att Ville-Surkart kommer att försöka avbryta oss. Sjung på bara och dela ut paketen, när de är slut så tågar vi tillbaka till ”Kvinnornas Borg” fortfarande sjungande. Nu kör vi tjejer!

Dagen efter stod det att läsa i lokalbladet: Kupp från Kvinnornas Borg, på stadens torg!

Det var en bild på Ville Karlström som visade en av alla de grytlappar som vi delat ut, med en medföljande textremsa: Kvinnornas Borg vår rättighet!

Hans leende var ansträngt och uttalandet påtvingat. ”Vi kommer att ta ett nytt möte om huset efter nyår när den nya budgeten presenteras, mer kan jag inte lova för närvarande”

Vi hängde upp våra koftor på galgar i ett av rummen för kommande demonstrationer.