Smarrigt i juletid...

Tacksam för en bättre dag så har jag varit snäll med kroppen.
Sovit länge.
Tagit en lagom promenad i det vackra lagoma vintervädret.
Sytt lite tomtar.
Låtit mig skämmas bort av Maken och den hemmavarande Sonen.
Middagen var en spis gör läckergommar.
Röding, vermoutsås och gratinerade potatistoppar:
Ja Maken är en fena i köket!
Bara för det så bjuder jag er på en jultext.

En riktigt god jul.

Andra Advent brann Ålderdomshemmet ner till grunden.

Det var en gräslig händelse som berörde oss alla. Gammal som ung.

Jag var elva år och bodde med mina föräldrar och tre syskon i ett av de två hyreshusen som stod närmast Ålderdomshemmet. Hela vår lägenhet badade i ett starkt ljus och vi ungar stod med bultande hjärtan och beskådade skådespelet genom fönstret. Mamma förbjöd oss att gå ut fast det var massor med människor som samlats runt om den stora elden. Ett fasligt larm och oväsen hördes in till oss. Pappa var brandman så han var där ute någonstans. Mamma lät höra några jämmer läten med jämna mellanrum samtidigt som hon fyllde kaffe i alla våra termosar och bredde smörgåsar. Hembakad limpa och ost. Det skulle bli en lång natt och mamma visste av erfarenhet av kaffe och smörgåsar skulle uppskattas av brandgubbarna.

Branden pågick en evighet och mina små syskon somnade allt eftersom. Mamma bäddade ner dem och försökte även få mig i säng.

- Jag är inte trött, jag vill se, sa jag utan att ta blicken från skådeplatsen

- Arma unge, varför är du alltid så tvärsöver? Du kommer bara att få mardrömmar av att se alla hemskheter.

- Ja men då är det väl bra att jag håller mig vaken då, sa jag

Till slut måste jag ha somnat i alla fall för nästa gång jag öppnade ögonen låg jag i min säng och kände lukten av brandrök. Kvickt var jag uppe och såg mot Ålderdomshemmet.

Två svarta pelare stod i en svart bråte. Grå rök letade sig upp mot himlen. Brandbilarna stod kvar och några människor rörde sig omkring det svarta. Jag undrade om pappa var en av dem. Snön var inte längre vit.

Branden väckte förstämning i hela samhället. Alla var engagerade. Av tolv gamlingar så hade tio blivit inhysta lite var stans. Hos släktingar, vänner eller grannar. En tant hade dött och en farbror var borta. Det var farbror Gottfrid som ingen hittade. Han var en snäll gubbe som mamma brukade tvätta åt och då följde vi ungar gärna med, för han bjöd alltid på polkagrisar ur en burk.

Två dagar av letande utan att farbror Gottfrid hittades. Man befarade att han blivit förvirrad och gått ner sig i älven. Polisen letade överallt men ingenstans fanns han.

På kvällen den andra dagen skickade mamma ner mig till matkällaren för att hämta lingonsylt. Det var alltid jag som fick den uppgiften eftersom mina småsyskon var mörkrädda och vägrade gå ner till källaren. Egentligen tyckte även jag att det var lite läskigt men aldrig att jag skulle erkänna det.

Lysknapparna var inställda på en viss tid och slocknade automatiskt. Mitt knep var att jag tryckte på alla dem röda knapparna medan jag gick i den långa källargången. Det var inte kul om lyset slocknade när man var längst in i matskrubben utan att nå en lysknapp.

Innan man kom till matskrubben passerade man den stora järndörren som gick till skyddsrummet. Dörren var aldrig stäng utan var uppvikt mot väggen. Där inne förvarade alla hyresgäster allsköns bråte som inte rymdes någon annan stans. Visserligen var det absolut förbjudet men nu rådde det fred i vårt land och inga nya krig var i sikte. När jag närmade mig skyddsrummet tyckte jag att jag hörde något. Min lilla darrande han tryckte snabbt på ljusknappen en extra gång. Tänk om det var en råtta? Jag var livrädd för råttor. Men inte mer än att min nyfikenhet tvingade mig att titta in.

Ett bylte låg innanför dörren. Ett svart ansikte titta rakt på mig. Det blev för mycket till och med för mig. Jag vände och sprang upp för trapporna och in till tryggheten.

- Vad är det? Hämtade du inte sylten? Mamma tittade undrande på mig.

- Nä för det ligger en trollgubbe i skyddsrummet, flämtade jag fram.

- Det finns inga troll, det vet du väl. Jag går själv, passa stekpannan. Mamma suckade och gick själv.

Jag hann grädda två plättar innan hon kom upp igen. Hon var inte ensam. Trollgubben var med.

Jag höll hårt stekspaden och såg förundrat på det smutsiga byltet. Mamma satte honom på kökssoffan och samtidigt som hon talade vänligt till gubben så tog hon av honom ytterrocken.

- Så ja farbror Gottfrid nu är allt bra. Du ska få lite vatten , så ja.

Mamma ringde efter en ambulans. Farbror Gottfrid fick stanna på lasarettet till dagen före julafton, då for pappa och hämtade honom till oss. Ingen ska behöva vara ensam på julen sa mamma. Vi får bädda i kökssoffan tills han hittar någonstans att bo.

Det blev en av mina bästa jular. Farbror Gottfrid var en glad gubbe och som sagt han gillade sötsaker nästan lika mycket som jag.

Det blev en riktigt GOD jul trots allt!