Sagans verklighet

Liselott var en ljuvlig baby, snäll och lättskött. Som om hon visste. Jag kunde ligga i timmar och snusa på hennes babydoft. Beundra hennes söta lilla ansikte. Njöt av att känna hennes hand sluta sig runt mitt finger. Glädja mig över att hon var min. Bara min!
Jag älskade att pyssla i vår lilla etta med sovalkov, när Torsten var på jobb eller ute med sina suparkompisar. Ville inte att han skulle komma hem.
Ensam hemma med Liselott levde jag i min låtsasvärld. Nu var det jag som sjöng visor och berättade sagor. Till skillnad från Mor så hade jag böcker. Trots en mycket ansträngd ekonomi så köpte jag böcker. Att se Liselotts tindrande ögon när hon betraktade de färgglada bilderna var underbart.
Första året passerade och jag insåg att jag måste skaffa mig ett nytt arbete för att försörja mig och Liselott. Att fortsätta min lärarutbildning var inte att tänka på. Arbetsförmedlingen erbjöd städjobb och det tog jag. En grannfru på nedre botten lovade att passa Liselott för en överkomlig summa. Hon var pensionär och änka. Greta var snäll och den enda i huset, som jag fått kontakt med. Alla andra vände bort blicken och ville inte kännas vid den stökiga familjen i vindsvåningen. Liselott och jag åkte liksom med i samma båt som Torsten. Greta var annorlunda på grund av sin egen erfarenhet. Hon kände igen mönstret som hon sa.
Torsten blev allt mer alkoholiserad. Spriten hade övertaget. Den vackre, självsäkra Torsten blev arg och ful. Vårt hem var numera bara en plats där han åt sin mat och sov ruset av sig. Skrattet hade lämnat hans kropp. Kärlekens famntag hade aldrig återvänt. Hans frustration yttrade sig i ilska.
Tack och lov valde han mig när han slog.


¤
– Snälla mamma, gråt inte, jag vill inte att du gråter.
Känner hur Liselott drar och sliter i mig, men orkar inte resa mig upp. Vill bara ligga här alldeles stilla. Låta det svala golvet möta mitt svidande skinn. Men hon ger sig inte, hela tiden buffar hon på mig, sliter och drar. Till slut samlar jag kraft nog för att resa mig upp. Undviker hennes ögon när jag tar hennes hand och leder in oss båda i sovalkoven. Drar för draperiet. Kroppen börjar släppa fram smärtorna. Verkar som om höger höft fått den elakaste smällen denna gång. Stryker tröjärmen över ansiktet och till min glädje färgas den inte röd.
– Kom så lägger vi oss och vilar en stund. Sedan ska vi göra lite chokladröra och smaska i oss. Mamma måste bara vila först.
– Ja, chokladröra, det vill jag ha. Jag kan göra själv om du inte orkar. Jag vet hur man gör.
Hennes välvilja vet inga gränser. Hon är så glad att jag stigit upp från hallgolvet. Jag vet att hon kan göra röran själv men vill inte att hon ska vara ensam i köket om Torsten skulle vakna..
– Mamma vill bara vila en liten, liten stund. Leta fram en sagobok så kan vi titta på lite bilder.Utan att säga emot letar hon bland böckerna.
Med ett ryck vaknar jag till och saknar Liselotts kropp. Sätter mig upp och ser hur hon sitter hopkrupen under skrivbordet.
– Han vaknade, säger hon ynkligt.