Visserligen strulade dit resan någon kopiöst med förseningar, missad anslutning, mellanlandning i Köpenhamn, svarttaxi mitt i natten i Rom....!!!!! men sent om sider hamnade vi i vårt hotellrum!!! Phu...
Första dagen gick vi ut lite väl hårt i värmen, men vi kände väl att vi ville ta igen lite förlorad tid från gårdagen.
Vatikanen fick vår uppmärksamhet i stekande sol. Att det råkade vara den enda dagen som allt var gratis var ingen fördel. Turistens dag! Det var smockat med folk och enorma köer. I solgass som sagt! Dock beslutade vi oss för att trampa ända upp i Peterskyrkan. Varmt, trångt och många steg men det var faktiskt värt det.
Efter mat och en vila på rummet begav vi oss ut igen. Givetvis besökte vi Fontani di Trevi. Vi vandrade och glodde i fem timmar och då var orken totalt slut för oss båda två.
Spanska trappan.
Paus och lufttorkning......
Tredje dagen tillbringade vi Trasvere området. Mycket mysiga kvarter med massor med utekrogar och små butiker. Vi åt gott denna dag och träffade två gulliga tjejer från Boston som ville veta allt om oss och Sverige.
Innan vi gick till hotellet för lite vila så tog vi en kall Limoncello på minikrogen i närheten ( uteserveringen bestod av fyra små bord och åtta stolar bakom ett "lä" av vass.....) Där blev vi tilltalade av en man från Canada som kunde Svenska och varit i Skellefteå för ca tjugo år sedan. Helt otroligt. Det blev ännu ett trevligt möte. Faktiskt har vi mött massor med trevligt folk och en hel del från USA och Canada. Det är ju en del av tjusningen med att resa. Dessa möten.
Hemresan avlöpte i alla fall utan missöden.
Borta bra men hemma bäst, det var skönt att slänga sig i sin egen binge......
Så kul med Rom. Jag har också varit där 2 ggr med guben. Första gången kände vi att vi bara måste göra så mycket och hinna se allt. Det gick ju inte på en vecka. Så vi gjorde om bravaden ett par år senare och tog det i ett annat tempo eftersom mycket var avklarat. Ja, dessa möten som ju dröjer sig kvar. Måste berätta om när vi under resa 2 blev akut hungriga och tyckte oss minnas ett mysigt ställe i en gränd. När vi plöjer oss fram bland borden hör jag någon skrika; "Helvete Ingabritt!!!!" Kanske inte den vanligaste hälsningsfrasen men det var en kvinna som kände igen mig men jag inte henne. Det visade sig vara en kurskamrat från Umeå och sedemera en kollega under ett par år. Det svarta långa håret hade blivit grått och kort och på näsan satt ett par glasögon. Nej, det var pinsamt svårt att känna igen henne men när hon pratat en stund kom det. Jättekul var det att återses efter 30 år och i Rom av alla platser.
SvaraRaderaSöta vän, tack för kommentar, det är liten trafik numera på bloggen vilket gör den tråkig....jag skriver ett mail till dig....
SvaraRadera