Ny dag, nya tag......

Kanske är det en tillfällig sinnesförvirring eller så har min granne och vän lyckats påverka mig......
Ingen vet, allra minst jag.
En sak vet jag dock och det är att perioden när jag skrev var en mycket trevlig period i mitt liv. Nu är mycket annorlunda, men kanske, kanske kan jag hitta en gnutta glädje igen.
Under helgen har mina tankar återvänt till mitt skrivande. Eller rättare sagt saknaden över mitt skrivande. Har läst lite gamla texter och faktiskt en del är inte så illa formade. Fast nog hittade jag mycket som var uselt också.
Jag kanske inte ska sätta ribban så högt....Har ju inte samma spänst i kroppen ( eller knoppen) numera!
Ha det bra där ute i cybervärlden.
Kanske möts vi igen.....

Pssst.....

Fyra år senare....lite drygt!
Vågar jag?
Kan jag?
Vill jag?

Tack och adjö!

                                       

En ganska lång tid har nu passerat utan att jag klarat att skapa några nya inlägg.
Allt blir så banalt.
Mitt liv blir aldrig mer som förr.
Varje dag måste jag mobilisera mina krafter på att försöka gå vidare.
Min tanke är att avsluta bloggen men att spara den bara för mig själv. Har fått råd av en god vän hur jag ska gå till väga det gäller bara att ta tag i det.....
Tills vidare så vill jag önska alla där ute en trevlig sommar.
Var rädda om varandra!

Farväl....

Min sorg är outhärdlig
Låt vintern komma så jag kan frysa till is!

IIIIIIIIIIIIII

Tack för alla vänliga kommentarer under de senaste månaderna, jag ska bära med mig era ord.

Slut.....

Nattpermis

INATT SKA JAG SOVA I MIN EGEN SÄNG FÖR FÖRSTA GÅNGEN PÅ FEM VECKOR!
Så här länge har jag aldrig varit från Pörtet sedan vi sov här första gången i februari 1979!!!
Samtidigt som det ska bli alldeles underbart så är det sorgligt att jag åkt från min älskade som idag genomgår både operation och dialys.
Men imorgon kör mina pojkar mig tillbaka till Umeå så att jag åter kan sitta vid Makens sjuksäng.
Godnatt!

IIIIIIIIIIIIIIII

Önskar....

Jag önskar mig tillbaka till den tiden då....

"Allt var lätt, ett kilo vägde 700 gr. Inte mera."

Ett av mina favorituttryck av Tomas Tranströmer.
Äntligen fick han Nobelpriset!

Som sagt så önskar jag mig tillbaka.
Till den tiden då sjukdomen ännu inte hittat till oss.
För att få lite andrum.
Men allra mest önskar jag att Maken ska bli frisk.

Nu, Nu, Nu.....


IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIi

Bilden lånad på Google

Rutiner!

Rutinerna är desamma.
Vi ( Äldstesonen och jag ) har gjort vinter i stugan. Lagt för skorstenen och plockat bort utemöbler mm.
För övrigt är mina rutiner numera...just rutiner.
Stiga upp, dricka kaffe, ta en promenad göra hushållssysslor ( så få som möjligt ) ta en dusch och mobilisera mig till Staan och lasarettet.
Maken ligger där han ligger och kämpar mot sin infektion.
Idag kanske han mår bättre....
Det är min högsta önskan just nu!

IIIIIIIIIIIIIIIIIIII

Acceptera läget!

Regnet öser ner.
Luften flyttar sig snabbt.
Maken åter på sjukhuset.
Jag har sovit elva timmar.

IIIIIIIIIIIII