I morgon blir Kerstin hela Fyra år. Svårt att inse att hon numera klarar så mycket på egen hand.Cyklar utan stödhjul på sin röda lite större cykel helt utan problem. Sticker gärna iväg på en tur till lekparken eller runt kvarteret, utan att farmor hinner med.Lilla Kerstin håller på att bli stora damen. Fick faktiskt sina första klackskor....Ja milde min tid vad allt går undan.Kalaset i söndags blev ett trevligt släktkalas med grillat och med tårta. Fast Kerstin valde att sleva i sig glass istället eftersom hon inte gillar tårta.
Kerstin i ett hav av presenter och med nya klackskor... Kusin Alex hjälper till.
Idag åt hon en glass ute med vantarna på. Undrar vad hon grunnar på? Kan det vara morgondagen? Eller planerade hon ännu en cykeltur?
Så har då brotrappan förskönats en aning.Första uteblomman ser lite ensam och ynklig ut men likväl är det nog den som ger största glädjen.Jag vill inte påstå att jag har"gröna fingrar" men gillar att omge mig med blommor på sommaren. Dom ska vara lättskötta och tåliga. Blommor utan stora krav. Kravodlade à la Inger.....Om jag blir glad av att se på blomman så blir jag heldeppad när jag ser att huset snart måste få lite ny målarfärg....men i år blir det inte, men nästa år måste vi nog leta fram penslar och stegar. Idag har vi varit på släktmiddag/födelsedagskalas i Kåge och jag hade tänkt bjuda på bilder därifrån. Men ack och ve, kameran glömde jag kvar. Har mera sorgliga händelser att berätta... I tisdags brände jag stora syltkitteln när jag stormkokade lingon.... I morse brände jag panna nummer två när jag gick ifrån blockchokladen som skulle smältas till tårtan.... Inte utan att jag börjar oroa mig! Kan det vara så att jag har mycket att tänka på och lite att tänka med????
Har vaknat, druckit mitt kaffe och blickat ut!Konstaterar att det är en alldeles perfekt dag för innesysslor.Ska läsa i mina nyanlända böcker och låta mig drabbas av inspiration till att skapa något eget....
Vissa dagar är mera givande än andra! Idag kom boken som jag beställt, och det var INGEN FRAKT!!!!Inte ofta det händer minsann. När jag återvände från postlådan så fick mina ögon syn på en ölburk som låg i våran slänt!Irriterad steppade jag ner för att ta bort den. Sände en ilsken tanke till den slashas som kastat den. Jag skräpar inte ner i naturen ska ni veta och dessutom pantar jag!När jag greppade tag i ölburken så trodde jag för ett ögonblick att mina ögon spelade mig ett spratt.... Bredvid burken låg en femtiolapp!!!Något blek men för övrigt i bra skick.Visserligen har jag hört att panten ska höjas men med så mycket!!?? Undrar om Burk-Kurt gjorde sådana fynd? Kanske det var därför som han hann skrapa ihop så många miljoner? Funderar på att ta en tur runt byn....
Nu gäller det att uppträda klokt!Inte helt lätt men jag måste....Att hantera en vinterved måste få ta sin tid.Om man bara tar en eller HÖGST två timmar per dag så kan det gå bra. Men inga garantier finns, men kan bli justerad till ett sämre hälsoläge fortare än man kan blinka.Det knäppa är att jag gillar att handskas med veden.Det är det onda i kroppen som jag fasar för.....
Nu är min längtan så stor till Stugan så jag kan inte hålla mig därifrån.Det blev till att packa ihop kroppen i Polon och ratta milen. Vi möttes av en hög plogkant som vanligt, men skaren höll mer än den brast, så vi tog oss fram. Maken gick ner till älven och jag kollade in huset. Båda tänkte sina egna tankar.Jag är bergis på att maken tänkte på det kommande fisket. Undrade när, när han skulle få lägga ut första flugan för säsongen. Jag spankulerade i stugan och tänkte på alla grejer som åter ska flytta på sommarviste. Längtade till mina morgonstunder på altanen, nybryggt kaffe och naturens alla ljud i öronen. Men...men vi är inte där riktigt än.Än ligger det tyvärr alltför mycket snö för att det ska vara riktigt angenämt, men solen lyste riktigt skönt när vi satt på altanen med vår längtan.Det måste töa ordentligt om vi ska kunna fira Valborgs i Stugan....men hoppas kan man ju....å längta!
Kan inte låta bli att förfasa mig över att Anders Jakobsson (en av författarna till Sune böckerna) har fått sin blogg nedsläckt!!! Läs gärna mer om detta på Zwammel-bloggen, och länka vidare.
Sverige var först i världen med att anta en Tryckfrihetslag, så tidigt som 1766. Den "Skrivande Världen" är enormt mycket större idag, tack vare en ständigt växande människohop och tillgången till internet gör att orden kan bli lästa av allt mer människor, med olika etniska skillnader. Nu undrar jag bara: Vem ska dra gränserna? Vad får skrivas? Min åsikt är att Anders Jakobsson genast ska få sin blogg och dess innehåll tillbaka i ursprungligt skick! ...Om man nu törs skriva så...???
Har man nu bestämt sig för att vandra så gäller det att ha bra på fötterna.Jag har mina favoriter och försöker att sköta om mina skor. Farfar var hobby-skomakare så det ligger kanske i mina gener."Pjallerskor" använder jag inte ofta, utan jag gillar skor som mina fötter trivs i. Nyligen fick jag lära mig ännu mera om skornas betydelse, på After Work bloggen. Bra information som jag nog ska prova på vid tillfälle! Idag tog jag hjälp av stavarna när jag gick min dagliga promenad längs Byavägen. Det blev en svettig tillställning, och jag känner mig lite extra nöjd.Medan jag gick så längtade jag efter att åter få trampa på skogens stigar. Det finns inget som är så rogivande för själen som att gå i en skog. Det är också skönt för fötterna att trampa på mjuka stigar. Nu ska ni få lite läsning från förr. En text som jag skickade till SkrivarSidan, den 1 maj 2007.
Skogspromenaden
Smågnolande gick hon där i sina fotriktiga kängor.
Solen hade just så pass letat sig fram och värmde hennes nacke. Fågelkvittret nådde hennes öron trots att älven gjorde sitt bästa för att dränka alla andra ljud än sitt eget. För sådan är en vårälv. Stark och vild i sin framfart. Men kärlekskranka fåglar kan också ta plats.
Den stora svarta tjädertuppen lyfter plötsligt med sitt Flaff-flaff-flaff.
-Guu va du skräms din rackare, sa hon och fortsatte sin vandring på den slingrande skogsstigen.
Tjädertuppen hade suttit på sin favoritplats och putsat sina fjädrar för att bli så vacker som möjligt. Gårdagskvällen hade varit tuff. Två ungtuppar försökte ta sig in i hans revir, men han visade vem som var äldst, och drev iväg dom. Men nog attans hade han ont, det kostade på att ligga i topp.
När han hör att det kommer någon tar han sin tillflykt i närmsta tall. Flaff-flaff-flaff.
-Jaha är det den där människan igen, måste hon ränna här titt som tätt, hon skrämmer ju bort mina honor.
Han blänger länge efter henne där hon försvinner bakom nästa krök.
Människohonan var nu i den allra mörkaste delen av storskogen, här upplevde hon alltid en trolsk stämning i sitt inre.
Hon kom att tänka på en saga som hon hört som barn, bokens bilder blev levande i hennes minne.
Sagan handlade om två barn som lekte i en skog och satt på en mossgrön trädstam som lågpå marken. Trädstocken förvandlades till en drake och flög ut i världen med barnen.
Här i storskogen låg det flera gröna stockar…. Undrar om man skulle prova….. Nä men gu så tokig du är gamla människan…. Flygande drakar…..
Istället leder hon in sina tankar på fjolårets björnvandring i trakten.
-Undrar om det är kvar någon i området, tänker hon halv högt.
Dom borde ju vara ute ur idet nu. Tänk om man skulle möta en björn?
Någonstans hade hon hört att man skulle tala lågt eller vissla så att man gav sig till känna.
Hennes läppar formade sig och hon började vissla.
Små men vaksamma ögon betraktade henne. Fick in hennes täv i den smala nosen. Ställde sig på bakbenen för att se bättre.
- Jaha en människohona, tänkte han och lufsade tyst iväg i motsatt riktning.
Han hade absolut ingen lust att visa sig för henne, han mindes alltför väl vad som hände ifjol, när han råkat visa sig för en människa..
Plötsligt var dem överallt här i skogen, och klampade på och levde om. Nä fy tusan så vill jag då inte ha det igen. Inte en lugn stund på hela sommaren. Nyfiken sort dem där människorna.
Väl hemma på gården igen satte hon sig på trappan och pustade ut.
- Å vad jag älskar att gå här i skogen och njuta av ensamheten, tänkte hon samtidigt som hon släppte ut sina fötter i det fria. De fotriktiga kängorna skulle få vila till i morgon då skulle nya stigar trampas upp.
Världens bästa Anton fyller sju år idag! Vi minns än den dagen för sju år sedan. Maken och jag tillbringade dagen med att svänga våra flugspön i Byskeälven, när vi fick det glada beskedet. Klädda bara i vadarbyxor och T-shirt! Det var full sommarvärme. Och vi blev farfar och farmor för första gången. Idag är det betydligt kyligare och massor med snö kvar men prat om fiske blev det i alla fall. Anton fick sitt första kastspö av farfar och sin farbror. Av sin praktiska farmor fick han ett armbandsur och ett par hemstickade "AIK-sockar". Av sina föräldrar blev det uppvaktning av StarWards lego. "Gammel-Kerstin" och Fred kom med ett fiskedrag med AIK dekal på. Nu är det bara att träna och vänta på sommarens fiskefänge....
Rackarns också! I förra veckan "skröt" jag över att den senaste cortisonsprutan för två år sedan verkligen visste var den tog!!!! Det skulle jag inte ha gjort. Straffet slog till igår. Svullnaden och värmen på handen gör åter att tummen, pekfingret och långfingret värker och är ovilliga att utföra sina åtaganden. Suck och stön!!
