fredag 23 april 2010

Mina viktiga skor!




Har man nu bestämt sig för att vandra så gäller det att ha bra på fötterna. Jag har mina favoriter och försöker att sköta om mina skor. Farfar var hobby-skomakare så det ligger kanske i mina gener. "Pjallerskor" använder jag inte ofta, utan jag gillar skor som mina fötter trivs i. Nyligen fick jag lära mig ännu mera om skornas betydelse, på After Work bloggen. Bra information som jag nog ska prova på vid tillfälle!
Idag tog jag hjälp av stavarna när jag gick min dagliga promenad längs Byavägen. Det blev en svettig tillställning, och jag känner mig lite extra nöjd.
Medan jag gick så längtade jag efter att åter få trampa på skogens stigar. Det finns inget som är så rogivande för själen som att gå i en skog. Det är också skönt för fötterna att trampa på mjuka stigar.
Nu ska ni få lite läsning från förr. En text som jag skickade till SkrivarSidan, den 1 maj 2007.



Skogspromenaden

Smågnolande gick hon där i sina fotriktiga kängor.

Solen hade just så pass letat sig fram och värmde hennes nacke. Fågelkvittret nådde hennes öron trots att älven gjorde sitt bästa för att dränka alla andra ljud än sitt eget. För sådan är en vårälv. Stark och vild i sin framfart. Men kärlekskranka fåglar kan också ta plats.

Den stora svarta tjädertuppen lyfter plötsligt med sitt Flaff-flaff-flaff.

- Guu va du skräms din rackare, sa hon och fortsatte sin vandring på den slingrande skogsstigen.

Tjädertuppen hade suttit på sin favoritplats och putsat sina fjädrar för att bli så vacker som möjligt. Gårdagskvällen hade varit tuff. Två ungtuppar försökte ta sig in i hans revir, men han visade vem som var äldst, och drev iväg dom. Men nog attans hade han ont, det kostade på att ligga i topp.

När han hör att det kommer någon tar han sin tillflykt i närmsta tall. Flaff-flaff-flaff.

- Jaha är det den där människan igen, måste hon ränna här titt som tätt, hon skrämmer ju bort mina honor.

Han blänger länge efter henne där hon försvinner bakom nästa krök.


Människohonan var nu i den allra mörkaste delen av storskogen, här upplevde hon alltid en trolsk stämning i sitt inre.

Hon kom att tänka på en saga som hon hört som barn, bokens bilder blev levande i hennes minne.

Sagan handlade om två barn som lekte i en skog och satt på en mossgrön trädstam som låg på marken. Trädstocken förvandlades till en drake och flög ut i världen med barnen.

Här i storskogen låg det flera gröna stockar…. Undrar om man skulle prova….. Nä men gu så tokig du är gamla människan…. Flygande drakar…..

Istället leder hon in sina tankar på fjolårets björnvandring i trakten.

- Undrar om det är kvar någon i området, tänker hon halv högt.

Dom borde ju vara ute ur idet nu. Tänk om man skulle möta en björn?

Någonstans hade hon hört att man skulle tala lågt eller vissla så att man gav sig till känna.

Hennes läppar formade sig och hon började vissla.


Små men vaksamma ögon betraktade henne. Fick in hennes täv i den smala nosen. Ställde sig på bakbenen för att se bättre.

- Jaha en människohona, tänkte han och lufsade tyst iväg i motsatt riktning.

Han hade absolut ingen lust att visa sig för henne, han mindes alltför väl vad som hände ifjol, när han råkat visa sig för en människa..

Plötsligt var dem överallt här i skogen, och klampade på och levde om. Nä fy tusan så vill jag då inte ha det igen. Inte en lugn stund på hela sommaren. Nyfiken sort dem där människorna.


Väl hemma på gården igen satte hon sig på trappan och pustade ut.

- Å vad jag älskar att gå här i skogen och njuta av ensamheten, tänkte hon samtidigt som hon släppte ut sina fötter i det fria. De fotriktiga kängorna skulle få vila till i morgon då skulle nya stigar trampas upp.


©

12 kommentarer:

  1. Vilken berättelse.....mmmmm.....så gott att läsa!

    SvaraRadera
  2. Härlig stämning du förmedlar. Här nere kan vi äntligen börja ta oss ut så smått på stigar och skogsvägar även om det är säkrast efter en frostnatt. Och riktiga skor, naturligtvis!

    SvaraRadera
  3. Jag var så nyfiken på vad du skulle skriva i dag och så kul att du plockade fram en text ur bakfickan.
    Just så är det, man knallar omkring och tror sig om att vara ensam i skogen. Man skulle bara veta...

    SvaraRadera
  4. Underbar text, Inger. Vilka talanger du har. Jag blir lyrisk. Inte fullt lika lyrisk när jag ser dina dojs. Ja, inget fel på dom. Tänker på mina arma vandrarkängor. Dom är av märket Meindl och 7 år gamla. Jag använder dom året runt men.....jag har misskött dom. Nu ska jag ta fram minkfettet och smörja in. Skäms bananen. Och bananen skäms

    SvaraRadera
  5. Åsa, Tack, men ska inte du vara i Tallin vid det här laget????

    SvaraRadera
  6. Gubben, lyckliga du om du kan vandra i skogen! Än får jag allt längta ett tag till.

    SvaraRadera
  7. Cici, naturen har tusen ögon....kanske tur att vi inte vet!

    SvaraRadera
  8. Ingabritt, jag har ju också Meindel-kängor. Sköna men en aning tunga, kanske för mycket pjäxfett????

    SvaraRadera
  9. Blev påmind om att jag måste köpet nytt till fötterna. Din uppsättning skulle inte vara så dumt att ha. Jag hatar prova skor, inget passar.
    Men nu kan jag inte skjuta på det längre, även stövlar måste jag köpa, de gamla tar in vatten.
    Jag längtar också efter stigarna. Där min Polar står i ett skogsbryn finns det stigar åt alla håll. Än är det för blött i markerna.
    Roligt att läsa vad du skrivit. Fortsätt att skriva!
    Kram Viola

    SvaraRadera
  10. Tack Viola för snäll-orden!
    Att vandra på skogens slingrande stigar är något speciellt, och att längta är också det!

    SvaraRadera
  11. Härligt att läsa det du skriver! Idag har jag gått på de vilda djurens upptrampade stigar, iklädd fotriktiga skodon :-D

    Många kramar från trollskogen!

    SvaraRadera
  12. Pennelina, det gläder mig att du är på tur i Trollskogen, där finns säkert kraft att hämta för dej!
    Var snäll mot dej!

    SvaraRadera