Förr i tiden.....

Förr i tiden hade jag inga som helst problem med att "ha flera bollar i luften" samtidigt.

Koka palt,baka bullar, hänga tvätt och klippa gräs, snyta ungar och bjuda grannen på kaffe, på samma dag. 

Det är faktiskt konstigt att jag inte uppträdde på cirkus som jonglör.

Eller det är det ju eftersom det inte gällde riktiga bollar.....

Hur som haver och till dagsläget.

Nu drabbas jag av stress om jag har mer än två grejer på gång under en snäv tidsperiod, låt oss säga en dag.

Det är inte helt ovanligt att min nattsömn oroas, och störs mer än vanligt, om jag har två åtaganden nästkommande dag.

Man kan verkligen undra över hur detta har gått till.

Jag menar vad kan hända?

Jag har inte någon viktig post i samhället och jag umgås bara med släkt och vänner. Blir något galet så är det ju bara att säga: Sorry det glömde jag eller nä det hann jag inte med.....

Att oroa mig är det sista jag borde göra.

Likväl gör jag det. 

Vill vara en duktig person.

Så har jag uppfostrats ( ? ) och formats av mina egna krav.

Funderar på att göra mig lite otillgänglig ett tag.....

Och inte låtsas om att bollar tappas......

Men hur?????

Funkar det att inte skriva in något i agendan?????

 

Stumma ben!

Ni som tidigare följt min blogg kanske kommer ihåg att jag ofta fick uppslag till mina texter, medan jag tog mina promenader?
Hur som helst så tänkte jag prova det konceptet igen, nu när jag hoppas hitta tillbaka till skrivarlusten.
Så i morse när jag tog min "straffrunda" lät jag tankarna få frigång!
Benen gick och gick.....
Men tankarna löpte inte amok precis.
Nä inget intressant dök upp.
Inget att skriva om i alla fall. 
Min fundering är om detta kan inordnas under kategorin: Stumma ben?????
Stumma ben antar jag att alla som idag åkt Wasaloppet har. Men av en helt annan anledning.
Men skam den som ger sig.
Om jag går nog ofta och nog länge så vore det väl själva bönna om jag inte ska komma på något trevligt att skriva om.....

Bilden på dessa snygga spiror är från Google och om bilden ( eller benen ) kunnat tala kanske vi hade fått veta vems......

IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII

Struktur.....

Jaha då ska jag börja strukturera tiden igen.
Hur ska det gå?
Efter all denna tid som jag bara har låtit passera eftersom det varit absolut nödvändigt.
För att överleva. 
Så lite struktur som jag haft i mitt liv de senaste åren måste vara synnerligen ovanligt.
Visserligen har jag haft en och annan ambition att strukturera upp saker i min omgivning men då har uthålligheten inte infunnit sig.
Att följa minsta motståndets lag borde förbjudas.
Kan det vara möjligt att återuppta de fasta rutinerna från förr?
Morgonpromenad.
Total tankefrihet under densamma.
Skrivtid fram till lunch.
Övriga aktiviteter.
Eller så nöjer jag mig bara med att blogga.
Det finns ju redan så mycket läsvärt.......

Min mening.....

Vad är meningen med allt egentligen?
Med att starta om en blogg till exempel....
Ja det har jag grubblat på under morgonens "straffrunda" i skogen nära mig.
Det är alltför förmätet att tro att jag hux flux ska hitta förmågan att placera rätt ord på rätt ställe, utan ansträngning.
Så korkad är inte ens jag.
Förhoppningen är att hitta någon form av lust igen. 
Tiden fram till döden måste ju kunna fyllas med så mycket trevligheter som möjligt....eller....???
Jobbar vidare efter tesen: Meningen är att forma meningar med viss mening!
Vi får väl se vart det bär....

Tills vidare så läser jag gärna vad andra skrivit!

Helt utan risk!

Mina rädslor för att återuppta bloggandet och skräcken för att någon annan ska läsa mina ord är nog obefogat.
Enligt mitt förmenande.
Visst kan någon ögna igenom en text utan att läsa och kommentera men efter att jag åter vistas i "mitt" bloggutrymme så ser jag att det inte är så många kvar från förr. Alltså hur kunde jag tro att livet inte ändras för alla andra....?
Dessutom kan man ju inte vara skräckslagen för att någon lämnar en kommentar samtidigt som man vill återuppta skrivandet. Det är ju det man innerst inne vill.....att någon ska lämna en kommentar så att man vet att man blivit läst.
Nä nu ska jag skärpa mig!

Mina tankar och ord bor med mig på sextio kvadrat i Staan. 

Välkommen att ta del av dom!

Ny dag, nya tag......

Kanske är det en tillfällig sinnesförvirring eller så har min granne och vän lyckats påverka mig......
Ingen vet, allra minst jag.
En sak vet jag dock och det är att perioden när jag skrev var en mycket trevlig period i mitt liv. Nu är mycket annorlunda, men kanske, kanske kan jag hitta en gnutta glädje igen.
Under helgen har mina tankar återvänt till mitt skrivande. Eller rättare sagt saknaden över mitt skrivande. Har läst lite gamla texter och faktiskt en del är inte så illa formade. Fast nog hittade jag mycket som var uselt också.
Jag kanske inte ska sätta ribban så högt....Har ju inte samma spänst i kroppen ( eller knoppen) numera!
Ha det bra där ute i cybervärlden.
Kanske möts vi igen.....

Pssst.....

Fyra år senare....lite drygt!
Vågar jag?
Kan jag?
Vill jag?

Tack och adjö!

                                       

En ganska lång tid har nu passerat utan att jag klarat att skapa några nya inlägg.
Allt blir så banalt.
Mitt liv blir aldrig mer som förr.
Varje dag måste jag mobilisera mina krafter på att försöka gå vidare.
Min tanke är att avsluta bloggen men att spara den bara för mig själv. Har fått råd av en god vän hur jag ska gå till väga det gäller bara att ta tag i det.....
Tills vidare så vill jag önska alla där ute en trevlig sommar.
Var rädda om varandra!

Farväl....

Min sorg är outhärdlig
Låt vintern komma så jag kan frysa till is!

IIIIIIIIIIIIII

Tack för alla vänliga kommentarer under de senaste månaderna, jag ska bära med mig era ord.