Nu är jag åter hemma i mitt lilla hem!Tre trevliga dagar i Riga med en barndomsvän är över.Tiden går fort när man har skrattet med sig. Vi har vandrat i vackra parker, varit på en rundtur med kultur, shoppat, ätit och druckit gott, bott på ett lyxigt hotell samt gett kroppen en underbar dag på värsta lyxspaet!!!! ( heter det så..??)Jag ska berätta mer om Riga som har både fördelar och nackdelar....tiggeriet var inte roligt.Mer senare.... Nu ska jag packa upp och som vanligt blir det en hel del tvätt. Jag är ju så funtad att allt som knökats ner i resväskan brukar hamna i maskinen vare sig det använts eller ej....
I helgen ska mera pinaler flyttas!Från sommarviste till förrådsförvaring.Det är ett ständigt kånkande hit och dit.Mina pelargoniapinnar hann växa sig riktigt stora och tunga, och har i omgångar bytt plats från altanen i Stugan till trappan i Pörtet. Snart ska dom flytta in i förrådet och vissna ner i sakta mak. Vila sig i form för nästa sommar! Denna sommar är över och Stugan ska tömmas på Ditten och Datten. Inte allt gubevars men jag tömmer allt matnyttigt och även sängkläder och böcker.Dessutom brukar vi bära upp grillverktyg och stolar från bivacken. Golfpinnar och flaggor samlas ihop efter sist rundan. Allt sker med ett visst vemod givetvis, men om nu tiden fortsätter att snurra på lika fort, så ska ju grejerna snart förflyttas igen, men åt andra hållet.
Grannens vackra fuse...och en liten bit av min torkställning....
Nu bjuder naturen på allt sitt vackra! Färgprakt och morgondimma. Kan det bli vackrare? Några sommarblommor som dröjt sig kvar och de gulnande löven. Luften är klar och känns skön att andas. Skogspromenaderna gör mig gladare, när jag slipper vifta mygg.... Jag får lite extra energi den här tiden. Vill hinna allt...fixa både ute och inne. Just nu har jag fått lite nya sytips från min vän i Norge så nu skapas det åter vid symaskinen. Gillar att klura ut hur jag ska gå till väga. Klippa, sy, sprätta, grubbla, sy igen och bli glad när jag får till det....
Det blev en toppenhelg med de små gullungarna!Faktiskt inte en endaste konflikt. De börjar bli stora och tarvar inte en massa förmaningar.Vi har lekt och tagit till vara på alla stunder till lek, men utan att ligga på den lata sidan. Ett pass med Taekwando träning på lördags eftermiddagen, med beröm godkänt!
Det har tvättats bilar och cyklar, det har byggts koja, beskurits träd och dragits ris.Visst har det ätits en hel del glassar och en påse chips och en och annan chokladbit men också gravad lax och ungstekt regnbåge.Det var två nöjda barn som återlämnades till sina föräldrar och ett par lika nöjda farföräldrar.Nu ska farmor krypa ner i bingen.....
Efter en tuff cykeltur från Selet till Träsket blev jag rikt belönad! Ni kan tro att det var precis vad min arma kropp behövde efter att ha gnidit sadel i solsken, regn och BLÅST! Stundtals kom det så starka vinpustar(!) så jag nästan hamnade i diket. Då fattar ni att vi snackar starka vindar.... Jag cyklade direkt till min blå postlåda och visst låg där ett grönt vadderat brev från Kohagen!!!! Klädde av mig de blöta paltorna i garaget och slet upp brevet. Ett PÖRTEBRÖD och ett gulligt brev.
A-M skrev att det är gott med gravad lax som pålägg så fram åkte ett par laxbitar från frysen. Om ett par dagar ska jag avnjuta brödet med gravad lax... men idag åt jag det som bilden på förpackningen visade.Jättegott! Jag tycker mig ha sett detta bröd på Maxi i Staan, och om det finns där ska jag minsann inhandla mera .... Tusen tack A-M...på måndag kan du väl kika ner i din postlåda.....
Så har vi då kommit till sista dagen i Augusti månad för denna gång.Måste säga att jag gillar det. Är man en höstmänniska så är man. Underbart att känna den rena klara luften leta sig ner i lungorna. Skönt att slippa en massa insekter som följare när man vandrar i skog och mark.Förväntansfullt ser jag nu fram emot lite mer skrivartid..... Kossorna har också kommit på plats, tvärs över vägen. Bilden är från samma tid i fjol... Medan de äter gräs och idisslar så mal mina tankar på med den nya texten....Bara det inte blir skit av den också.....
Det är inte bara nervverken som aktiverat sig ska ni veta. En ny text har börjat ta form i min skalle. Samtidigt som texten mal runt i hjärnkontoret så försöker jag vara aktiv som både farmor och svampplockare. Med andra ord så har jag fullt upp.Lingonen börjar anta sin röda färg och det innebär ännu en aktivering. Gruvar mig dock lite för att gå med krökt rygg....Dessutom vet man inte vad som kan hända om man går för hårt åt lingonbeståndet... 2009 skrev jag nedanstående berättelse, läs och begrunda!
Lingonkriget
Sommaren var avklarad och den viktigaste tiden på året började med ett ihållande regn. Inga var ensam i bärskogen. Hon trivdes bäst så, men regn kunde hon undvara, bären blev så blöta och trista. Annars tyckte hon att lingon var bland det vackraste som växte i naturen. Blåbär var inte riktigt hennes grej och hjortronen var det definitivt inte. Det var inget för en lösgom att tugga i sig. Dom besvärliga kärnorna hade en förmåga att alltid leta sig in under gommen och sedan ligga där och skava. Som en påminnelse om måttan, hade hennes far sagt. En påminnelse om att man inte ska förhäva sig och roffa åt sig för egen vinning. Han hade predikat om dom där jäkla hjortronkärnorna under Ingas hela uppväxt. ”Passa dej för Snåtterkärnorna Inga. Förhäv dig icke, jänta”.
Lingonen var tillåtna för fattigfolket och lätta att handskas med. Goda att sylta och safta ja hon gillade även den råa syrliga smaken av färska lingon. Vissa dagar proppade hon i sig så många att det sura åkte hiss i hennes strupe, varje gång hon böjde sig fram för att plocka en tuva ren.
Regnet höll i sig i tre dygn och Inga var fortsatt ensam i skogen. Bären var kanske inte riktigt så mogna som dom flesta andra önskade, men Inga klarade inte att vänta. Hennes fars visdomsord om måttfullheten,hade hon för länge sedan skyfflat undan. När Inga var på hemväg den tredje regndagen mötte hon en vit Folkvagnsbuss, ja hon trodde att det var en sådan. Det var dessutom enda namn hon hade på liknande bilar. Aldrig tidigare hade hon träffat på en bil på dom här småvägarna. Bilarna brukade lämnas vid dom större vägarna och så tog man sina hinkar och matsäckar med sig ut i skogen. Ingen körde bil in i skogen. Hon hann se att det var fullsatt i bilen. Mycket märkligt.
Väl hemma, satte hon genast igång med att elda och värma vatten. Hon var kall efter en hel dag ute i regnet. Lingonskörden ställdes i kallskrubben. Efter kvällsmaten skulle hon tömma allt i dom egenhändigt snickrade lådorna och stapla upp dom ute i ladugårdsporten. Där fanns redan åtta lådor med lingon. När alla tjugo lådorna var fulla satte hon igång med förädlingen. Hon var noggrann och ville ha det på sitt sätt. Därför hade hon valt att leva ensam. Hon hade aldrig kunnat acceptera att någon ville ändra på sina vanor. Kanske var det hennes far som bar skulden till Ingas egensinne.
Hon bodde kvar på hemgården som numera var avstyckad från all betesmark. Lite skog hade hon dock behållit för att dryga ut sin pension. Lingonen gav ett bra tillskott och dessutom en meningsfull sysselsättning. Om inte hon plockade alla dessa bär så skulle dom förfaras. Dagens generation ville handla saft och sylt i butiken. Kanske av Ingas produkter.
Resten av veckan bjöd på fint höstväder och Inga fyllde alla tjugo lådor. Under dessa dagar hade hon skymtat den vita bussen på håll och sett hur det vällde ut små människor med färgglada kläder på sig. Man kunde nästan tro att det var ett dagis på skogsutflykt. Inga hade dock förhört sig vid sitt senaste besök på affären.
Nu visste hon att det var utländska bärplockare, hon hade mycket svårt att fatta varför dom skulle komma hit till hennes skog för att ta hennes bär. Dom hade väl egna där dom bodde. Nej, hon gillade det inte. Det var minsann nog svårt att se hur byborna någon gång travade omkring med en hink. Nu var det en hel drös med folk och den där bilen förflyttade sig mellan alla hennes ställen. Dessutom plockade dom rent. Med fasa och förvåning i hela kroppen såg hon tomma tuvor, vilket aldrig hände när vanligt folk plockade. Hon var den enda som brukade plocka rent på tuvorna. Det hade hon minsann hört att det viskades om henne, Inga är som en dammsugare i skogen, inte ett bär lämnar hon, det löns inte plocka där Inga varit…
När hon tog sig an den första skörden grubblade hon på vad hon skulle ta sig till. Hon ägde ingen bil, för att ta sig långväga, så hon var hänvisad till närområdet för sin försörjning. Medan Saftmajan puttrade satt hon med sammanbiten min och rensade, låda efter låda. Syltkitteln sattes på järnspisen. Socker mättes upp. Nya glasburkar och flaskor plockades fram. Ingas företag: Skogsguld var litet men välkänt. Hon levererade till ett dussintal butiker och till två restauranger. Förutom lingon, blåbär och de förhatliga hjortronen sålde hon även svamp, mest murklor, Karl Johan och kantareller. Några enstaka burkar med inlagda riskor kunde det också bli.
Tanken på den vita bilen gav henne ingen ro. Antagligen var det ingen tillfällighet att dom var här och plockade och förmodligen skulle dom komma igen nästa år. Kanske inte bara dom, hemska tanke. Inga drömde mardrömmar, folkvagnsbussar i alla möjliga förger körde kors och tvärs. Skogen fylldes av färgglada toppluvor. Allt hennes röda guld försvann. Inte ett lingon så långt hon kunde se.
Efter en sådan natt föddes tanken.
Bärsäsongen blev ändå rätt hyfsad. Inga skickade iväg sin sista leverans och fyllde sina egna förråd innan den första snön föll.
Vintern kom och gick. Våren och sommaren likaså. Inga blev mer och mer upprymd. Skulle den vita bilen komma tillbaka? Skulle hon klara av att fullfölja sin plan?
Blåbären mognade. Bilen kom. Inga satte igång.
Hon klädde sig diskret. Medan hon smög fram i skogen höll hon noga uppsikt var dom färgglada mössorna var. Första dagarna iakttog hon och memorerade deras förehavanden. Första timmarna lämnade alla bilen, men efter att dom tömt sina första hinkar var alltid en liten figur kvar i närheten av bilen. Som vakt antog Inga. Hon formade sin plan. Nu visste hon att det var Thailändare och att dom hyrde den nedlagda affären i grannbyn. Där bodde det tjugo bärplockare sammanlagt. Dom hade tilldelats olika områden. Ett gäng var alltså på Ingas domäner.
När blåbären i det närmaste var upplockade gjorde hon första attacken.
Hjärtat hamrade i hennes bröst när hon smög sig fram till bilen. Hon kramade dom sylvassa stenarna i vänsterhanden och en liten gummiklubba i den högra, Tyst tryckte hon in en sten i ena bakdäcket och slog ett par slag med klubban. Smög sig därifrån och plockade sig hemåt
Dagen därpå var dom på plats som om inget hänt. Inga upprepade proceduren men nu på båda bakdäcken.
Tredje dagen var dom senare än vanligt och Inga höll sig på avstånd
Ett par veckor gick innan hon såg den vita bussen. Två små brunbrända män kom ut från affären, den ena med en stor förpackning mjöl på axeln, och den andre bar en plastkasse. Inga gick in, handlade det hon skulle och snappade samtidigt upp det som skvallrades, men utan att lägga sig i.
”Hur går det Inga tar dom alla bär för dej?” sa kassörskan.
” Det är ingen risk, bären räcker åt alla.” sa Inga med ett tillgjort leende.
”Jag kan inte hjälpa det men jag tycker så synd om dom, komma till ett främmande land för att plocka bär.”
” Det är väl ingen dum syssla” sa Inga.
” Men dom måste ju plocka så mycket för att det ska löna sig, har hört att dom plockar för femtio tusen var.” sa den pratglada kassörskan.
” Låter mycket,” sa Inga lite avmätt. Betalade och gick. I hennes skalle blandades siffrorna som nämnts med antalet upplockade bär och hennes egna inkomster. Hennes företagsidé på att sälja förädlade produkter var kanske inte relevant? Om dom sålde orensat för femtiotusen, så borde hon klara att sälja för det dubbla. Utan kostnader för glas, burkar, etiketter och framförallt socker, skulle hon ha mera kvar. Men då måste hon få vara ensam i skogen. Ensam om sitt guld.
Lingontiden kom. Inga gjorde ett nytt anfall, men stannade kvar i närheten för att iaktta deras reaktion. Tjattret och gesterna visade att dom inte var glada. Inga rätade på sig och gick fram till dom. Dom såg på den gamla kvinnan, pekade på sina två tomma däck, pratade högt. Inga skakade på huvudet och försökte se medlidande ut, Tog av sig ryggsäcken och tog fram sin termos. Höll fram och visade att hon ville bjuda. Mössorna skakade på sina huvuden. Inga satte sig på en stubbe och tog sin fikapaus. Såg på medan dom bytte däck, dom hade två reservdäck minsann. Hon tog en muffins och höll fram påsen för att återigen bjuda. Två brunbrända händer tog var sin. Inga halade upp en flaska lingondricka och bjöd igen.. Reflexmässigt drack dom och skickade laget runt. Torkade sig om sina munnar och återlämnade den tömda flaskan. Nickade och tackade. Däckbytet var klart. Inga packade ihop, nickade, log och gick.
Åter var skogen hennes egen. Hon plockade och trivdes. Ingen folkvagnsbuss i sikte Hon läste noggrant reportaget om åtta förgiftade thailändare, skakade sitt huvud, och tände eld i spisen med tidningen.
Idag fick jag höstkatalogen från Gudrun Sjödèn i min postlåda.Vackra bilder på färgrika kläder i naturmaterial.Jag köpte mitt första plagg från henne för (säkert) femton år sedan, och jag använder den än. Nu kanske det inte säger er så mycket, men det tilltalar verkligen mig. Helt fantastiskt att hitta tidlösa plagg som man aldrig blir less. Visserligen är hennes kläder inte helt billiga vid inköp men om man har plaggen lika länge som jag så blir det ju en mycket bra affär i alla fall.I dag fick jag dock höja lite på ögonbrynen, det var en bild på en ung kvinna och texten löd:Länge leve kulturtanten, som gillar stickning,promenader och kluriga saker.Ja det skriver jag ju under på, men varför i jösse namn är det en bild på en vacker tjugoåring????Är man verkligen tant vid tjugo...???
En tjugoårig kulturtant...!!!
//////////////////////////////////////
Blev lite sugen på en klänning för 675 kronor...men jag ska sova på saken...
