Aktiverad!

Det är inte bara nervverken som aktiverat sig ska ni veta. En ny text har börjat ta form i min skalle. Samtidigt som texten mal runt i hjärnkontoret så försöker jag vara aktiv som både farmor och svampplockare. Med andra ord så har jag fullt upp. Lingonen börjar anta sin röda färg och det innebär ännu en aktivering. Gruvar mig dock lite för att gå med krökt rygg.... Dessutom vet man inte vad som kan hända om man går för hårt åt lingonbeståndet...
2009 skrev jag nedanstående berättelse, läs och begrunda!

Lingonkriget

Sommaren var avklarad och den viktigaste tiden på året började med ett ihållande regn. Inga var ensam i bärskogen. Hon trivdes bäst så, men regn kunde hon undvara, bären blev så blöta och trista. Annars tyckte hon att lingon var bland det vackraste som växte i naturen. Blåbär var inte riktigt hennes grej och hjortronen var det definitivt inte. Det var inget för en lösgom att tugga i sig. Dom besvärliga kärnorna hade en förmåga att alltid leta sig in under gommen och sedan ligga där och skava. Som en påminnelse om måttan, hade hennes far sagt. En påminnelse om att man inte ska förhäva sig och roffa åt sig för egen vinning. Han hade predikat om dom där jäkla hjortronkärnorna under Ingas hela uppväxt. ”Passa dej för Snåtterkärnorna Inga. Förhäv dig icke, jänta”.

Lingonen var tillåtna för fattigfolket och lätta att handskas med. Goda att sylta och safta ja hon gillade även den råa syrliga smaken av färska lingon. Vissa dagar proppade hon i sig så många att det sura åkte hiss i hennes strupe, varje gång hon böjde sig fram för att plocka en tuva ren.

Regnet höll i sig i tre dygn och Inga var fortsatt ensam i skogen. Bären var kanske inte riktigt så mogna som dom flesta andra önskade, men Inga klarade inte att vänta. Hennes fars visdomsord om måttfullheten,hade hon för länge sedan skyfflat undan. När Inga var på hemväg den tredje regndagen mötte hon en vit Folkvagnsbuss, ja hon trodde att det var en sådan. Det var dessutom enda namn hon hade på liknande bilar. Aldrig tidigare hade hon träffat på en bil på dom här småvägarna. Bilarna brukade lämnas vid dom större vägarna och så tog man sina hinkar och matsäckar med sig ut i skogen. Ingen körde bil in i skogen. Hon hann se att det var fullsatt i bilen. Mycket märkligt.

Väl hemma, satte hon genast igång med att elda och värma vatten. Hon var kall efter en hel dag ute i regnet. Lingonskörden ställdes i kallskrubben. Efter kvällsmaten skulle hon tömma allt i dom egenhändigt snickrade lådorna och stapla upp dom ute i ladugårdsporten. Där fanns redan åtta lådor med lingon. När alla tjugo lådorna var fulla satte hon igång med förädlingen. Hon var noggrann och ville ha det på sitt sätt. Därför hade hon valt att leva ensam. Hon hade aldrig kunnat acceptera att någon ville ändra på sina vanor. Kanske var det hennes far som bar skulden till Ingas egensinne.

Hon bodde kvar på hemgården som numera var avstyckad från all betesmark. Lite skog hade hon dock behållit för att dryga ut sin pension. Lingonen gav ett bra tillskott och dessutom en meningsfull sysselsättning. Om inte hon plockade alla dessa bär så skulle dom förfaras. Dagens generation ville handla saft och sylt i butiken. Kanske av Ingas produkter.

Resten av veckan bjöd på fint höstväder och Inga fyllde alla tjugo lådor. Under dessa dagar hade hon skymtat den vita bussen på håll och sett hur det vällde ut små människor med färgglada kläder på sig. Man kunde nästan tro att det var ett dagis på skogsutflykt. Inga hade dock förhört sig vid sitt senaste besök på affären.

Nu visste hon att det var utländska bärplockare, hon hade mycket svårt att fatta varför dom skulle komma hit till hennes skog för att ta hennes bär. Dom hade väl egna där dom bodde. Nej, hon gillade det inte. Det var minsann nog svårt att se hur byborna någon gång travade omkring med en hink. Nu var det en hel drös med folk och den där bilen förflyttade sig mellan alla hennes ställen. Dessutom plockade dom rent. Med fasa och förvåning i hela kroppen såg hon tomma tuvor, vilket aldrig hände när vanligt folk plockade. Hon var den enda som brukade plocka rent på tuvorna. Det hade hon minsann hört att det viskades om henne, Inga är som en dammsugare i skogen, inte ett bär lämnar hon, det löns inte plocka där Inga varit…

När hon tog sig an den första skörden grubblade hon på vad hon skulle ta sig till. Hon ägde ingen bil, för att ta sig långväga, så hon var hänvisad till närområdet för sin försörjning. Medan Saftmajan puttrade satt hon med sammanbiten min och rensade, låda efter låda. Syltkitteln sattes på järnspisen. Socker mättes upp. Nya glasburkar och flaskor plockades fram. Ingas företag: Skogsguld var litet men välkänt. Hon levererade till ett dussintal butiker och till två restauranger. Förutom lingon, blåbär och de förhatliga hjortronen sålde hon även svamp, mest murklor, Karl Johan och kantareller. Några enstaka burkar med inlagda riskor kunde det också bli.

Tanken på den vita bilen gav henne ingen ro. Antagligen var det ingen tillfällighet att dom var här och plockade och förmodligen skulle dom komma igen nästa år. Kanske inte bara dom, hemska tanke. Inga drömde mardrömmar, folkvagnsbussar i alla möjliga förger körde kors och tvärs. Skogen fylldes av färgglada toppluvor. Allt hennes röda guld försvann. Inte ett lingon så långt hon kunde se.

Efter en sådan natt föddes tanken.

Bärsäsongen blev ändå rätt hyfsad. Inga skickade iväg sin sista leverans och fyllde sina egna förråd innan den första snön föll.

Vintern kom och gick. Våren och sommaren likaså. Inga blev mer och mer upprymd. Skulle den vita bilen komma tillbaka? Skulle hon klara av att fullfölja sin plan?

Blåbären mognade. Bilen kom. Inga satte igång.

Hon klädde sig diskret. Medan hon smög fram i skogen höll hon noga uppsikt var dom färgglada mössorna var. Första dagarna iakttog hon och memorerade deras förehavanden. Första timmarna lämnade alla bilen, men efter att dom tömt sina första hinkar var alltid en liten figur kvar i närheten av bilen. Som vakt antog Inga. Hon formade sin plan. Nu visste hon att det var Thailändare och att dom hyrde den nedlagda affären i grannbyn. Där bodde det tjugo bärplockare sammanlagt. Dom hade tilldelats olika områden. Ett gäng var alltså på Ingas domäner.

När blåbären i det närmaste var upplockade gjorde hon första attacken.

Hjärtat hamrade i hennes bröst när hon smög sig fram till bilen. Hon kramade dom sylvassa stenarna i vänsterhanden och en liten gummiklubba i den högra, Tyst tryckte hon in en sten i ena bakdäcket och slog ett par slag med klubban. Smög sig därifrån och plockade sig hemåt

Dagen därpå var dom på plats som om inget hänt. Inga upprepade proceduren men nu på båda bakdäcken.

Tredje dagen var dom senare än vanligt och Inga höll sig på avstånd

Ett par veckor gick innan hon såg den vita bussen. Två små brunbrända män kom ut från affären, den ena med en stor förpackning mjöl på axeln, och den andre bar en plastkasse. Inga gick in, handlade det hon skulle och snappade samtidigt upp det som skvallrades, men utan att lägga sig i.

”Hur går det Inga tar dom alla bär för dej?” sa kassörskan.

” Det är ingen risk, bären räcker åt alla.” sa Inga med ett tillgjort leende.

”Jag kan inte hjälpa det men jag tycker så synd om dom, komma till ett främmande land för att plocka bär.”

” Det är väl ingen dum syssla” sa Inga.

” Men dom måste ju plocka så mycket för att det ska löna sig, har hört att dom plockar för femtio tusen var.” sa den pratglada kassörskan.

” Låter mycket,” sa Inga lite avmätt. Betalade och gick. I hennes skalle blandades siffrorna som nämnts med antalet upplockade bär och hennes egna inkomster. Hennes företagsidé på att sälja förädlade produkter var kanske inte relevant? Om dom sålde orensat för femtiotusen, så borde hon klara att sälja för det dubbla. Utan kostnader för glas, burkar, etiketter och framförallt socker, skulle hon ha mera kvar. Men då måste hon få vara ensam i skogen. Ensam om sitt guld.

Lingontiden kom. Inga gjorde ett nytt anfall, men stannade kvar i närheten för att iaktta deras reaktion. Tjattret och gesterna visade att dom inte var glada. Inga rätade på sig och gick fram till dom. Dom såg på den gamla kvinnan, pekade på sina två tomma däck, pratade högt. Inga skakade på huvudet och försökte se medlidande ut, Tog av sig ryggsäcken och tog fram sin termos. Höll fram och visade att hon ville bjuda. Mössorna skakade på sina huvuden. Inga satte sig på en stubbe och tog sin fikapaus. Såg på medan dom bytte däck, dom hade två reservdäck minsann. Hon tog en muffins och höll fram påsen för att återigen bjuda. Två brunbrända händer tog var sin. Inga halade upp en flaska lingondricka och bjöd igen.. Reflexmässigt drack dom och skickade laget runt. Torkade sig om sina munnar och återlämnade den tömda flaskan. Nickade och tackade. Däckbytet var klart. Inga packade ihop, nickade, log och gick.

Åter var skogen hennes egen. Hon plockade och trivdes. Ingen folkvagnsbuss i sikte Hon läste noggrant reportaget om åtta förgiftade thailändare, skakade sitt huvud, och tände eld i spisen med tidningen.