Skaparlusta....

Vissa dagar är mer lämpade till skapande än andra. Måhända påverkas resultatet av vädret. Har flera vänner som mår bäst när det är sol och vackert, men jag är nu en gång skapad lite eljest. Oväder är min melodi, regn och rusk eller snöstorm, eller varför inte ett riktigt surväder som idag? Helt perfekt att sitta inomhus och kura. Skriva något riktigt eländigt.... Att jag dessutom mår "skithög" med en begynnande influensa som härjar i kropphelvetet kan ju frammana vad som helst på tangentbordet. Först lite mera kaffe och sedan ska jag börja på en text som jag tänker skicka in till Skrivarsidans jultävling. Texten började jag tänka ut i den tidiga morgontimman....den börjar med en eldsvåda.. Kanske var jag ovanligt varm under täcket...kan det vara feber?

Spökskriverier....

Att jag aldrig lär mig!
Under nattens timmar, när jag befinner mig mellan sömn och vakenhet så kommer orden lätt till mig.
Meningarna bubblar fram.
Varför i himmelens namn stiger jag inte upp och skriver ner allt. Rakt av som det kommer????
Nä jag ligger kvar som en padda och vänder och vrider mig så att lakanet ligger som ett snöre på morgonen.
Mitt lata stycke!
Tänk så roligt för er om ni fick läsa mina ord placeringar.
Nu måste jag skärpa mig och ändra mig till det bättre.
Snart är det ju natt igen, det är bara en dag mellan.....

Slutmeningen

Som jag redan sagt så var det aldrig meningen att detta skulle hända men likväl har det hänt. Ett galet infall räddade mig. Flyttade mitt liv till ett Paradis. Sigrid tog emot mig utan att ställa en enda fråga. Jag stannade och pratade av mig mitt eländesliv. Alla mina ord flög ensamma omkring i det lilla torpet. Hittade till Sigrids öron men besvarades aldrig. Dom bara landade där och i och med det så var dom borta. Min anpassning till livet i obygden var enkel och självklar. Det stilla livet passade mig. Birger hade visserligen invändningar, det var inte behagligt för honom att förlora sin hushållerska, för det var just det jag varit. Inte längre en käresta.

Nu har jag levt och jag menar verkligen levt, här på torpet i tre år och har inte ångrat en dag. Sigrid är en enastående människa som verkligen lever ett rikt liv. Följer naturens växlingar och så är det inte mer med det. Sigrid tänker mer än hon talar. När hon använder sig av det talade ordet är det för att få något förmedlat och eftersom hon levt ensam i större delen av sitt liv har det inte funnits anledning till prat. Ingen behövde hennes ord, men tankarna behövde hon varje dag för att utvecklas, som hon själv uttryckte när vi en kväll hade en av våra korta pratstunder. Mest satt vi tysta och hörde på väggklockan och naturens läten. Ljud som jag aldrig tidigare hört. Våren som bjöd på en kakofoni av djurläten. Fåglarnas ivriga kvitter och rådjurens brölande. Sommarens insektssurr och höststormarna som dånade i skogen. Vintern bjöd oss på tystnad och huset hade sina egna ljud. Knäppningar och golv knarr. Mina ord har blivit färre men visst är det jag som hörs mest. Sigrid nickar och bligar på mig och allt oftare ger hon mig ett leende.
Jag har allt jag behöver här i Paradiset......

Paradiset!

Jag vaknade av en underbar doft som letade sig in i mina näsborrar. Min kropp vägrade lämna den sköna sängvärmen. Sigrid hade med så få ord som möjligt hänvisat mig till ett rum på övervåningen och här låg jag nu. Rummet hade sned tak och en blommig bucklig tapet. Skira spetsgardiner hängde i fönstret, precis som det hade gjort hos mormor. Ett nattduksbord med en ljusstake på och en byrå. En karmstol vid dörren och en trasmatta på golvet. Det var hela möblemanget.
Doften från nedre våningen fortsatte att fylla min näsa och väckte magen. Jag var vrålhungrig, måste förresten hämta in matkassarna från bilen.

- God morgon sa jag lite tyst och stod tveksamt kvar i dörröppningen.

Sigrid tog just ut en plåt från järnspisen. Fyra trinda limpor.

- Kaffe får du ta dig själv, sa hon och lade en ångande limpa på bordet.

Hon satte sig och tittade ut. Tystnaden infann sig. Hon var minst sagt fåordig.

- Tack. Både för kaffe och sängplats.

Mina ord svävade omkring i köket och väntade förgäves på ett svar. Som små vilsna moln svävade dom runt runt i det trivsamma köket. Själv hörde jag mina ord om och om i skallen.
Sigrid delade limpan.

Framme????

Jag släppte telefonen som om jag bränt mig på den. Lutade mig fram över ratten och slöt ögonen. Tankarna irrade runt i skallen som en elvisp. Vad i hela friden skulle jag ta mig till? Måste hitta ett hus så att jag kunde ringa Birger. Bensinmätaren var nere på rött och inte ett endaste hus i sikte. Letade i minnet när jag senast sett ett hus som verkade bebott. Tuggade i mig en banan och drack upp resten av mjölken. Satte mig vid dikeskanten och kissade. Såg bara mörker runt om mig. En rysning kröp längst ryggen och jag skyndade mig in i bilen. Startade och fortsatte min resa mot det okända. Körde sakta och spanade febrilt efter ett lyse. Tyckte att det blev mer och mer märkligt att det inte var någon trafik.

Högerfoten trampade ner bromspedalen innan min trötta hjärna registrerat ett svagt lampsken. Visserligen verkade det en bra bit från vägen men det var ett ljus. Pulsen steg och jag saktade farten ytterligare så att jag inte skulle missa avfarten. Avtagsvägen slingrade sig sakta uppåt och så äntligen var jag på en gårdsplan. Det var ljust i ett enda fönster, tänk om ingen var hemma? Men så såg jag ett ansikte som tittade ut mot mig. Utan att tveka gick jag för att knacka på.
- Kom in.
- Förlåt att jag stör men jag har kört vilse, stammade jag fram.
- Släpp inte ut värmen människa. Kvinnan vid köksbordet såg på mig utan att le.
- Kan jag få låna telefonen?
- Den står i kammaren, kvinnan nickade mot ett mörkt rum. Jag trevade efter strömbrytaren och såg den svarta bakelit telefonen på ett litet bord. Undrade om den antika tingesten skulle fungera. Den var dammig och automatiskt torkade jag den med handen. Slog numret hem. Numret har ingen abonnent. Va? Hur långt hade jag kört egentligen? Slog riktnumret och försökte på nytt. Efter tre signaler svarade Birger, Hallå! Alltid lika ohyfsad när han svarade i telefon.
- Det är jag, sa jag och så började jag gråta.
- Var tusan är du?
- Vet inte, sa jag och drog in snoret.
- Vet inte, va fan menar du?
- Jag har kört vilse.
- Hur tusan kan man köra vilse när man åker för att handla? Ja det ska ju vara du då. Han lät inte glad. Gråten byttes mot ilska.
- Skit i att hämta mig, då! Jag stannar här! Luren hamnade på klykan och samtalet bröts. Jag reste mig och gick ut i köket. Kvinnan satt kvar. - Det finns kaffe. Åter nickade hon men nu mot kaffepannan som stod på järnspisen. Jag fyllde en kopp och satte mig mitt emot.

- Jag heter Barbro, sa jag och sträckte fram handen.
- Sigrid, sa kvinnan och tittade ut genom fönstret.
Därefter blev det tyst. Det enda som hördes var väggklockans tick-tack-tick-tack.....

Fortsättning

Mörkret smög sig på och min galna ide att köra upp en bensintank var inte lustig längre. Till vilken nytta brände jag bensin i denna fina natur? Men å andra sidan var det bara jag som gjorde det, en enda bil hade jag mött under mina timmar på vägar som jag aldrig tidigare kört på.
Jag läste förundrat på de blå skyltarna som berättade vad platserna hette. Rätt ofta var det bara ett par boställen man såg vid vägen. En olustig känsla gnagde i mig, Säkert får jag soppatorsk ute i ingenstans. Vad gör jag då? Visaren pekade på kvartstank. Jag funderade på att börja leta mig fram till lite civilisation, styrde in på en något större väg. Nu mörknade det allt hastigare och obehaget växte i mig.
Jag spanade ivrigt för att se något hus som det lyste i, eller åtminstone ett hus. När jag kom till en avtagsväg blev jag stående och kunde inte bestämma mig om jag skulle svänga eller inte. Vägvalen hade inte varit något som helst problem medan den bleka höstsolen lyste på trädens färgprakt. Då lekte ett leende i mungipan och jag gasade ivrigt på. Jag hade glatt svängt in på vägar som jag inte hade en aning om vart dom förde mig, då var dagen fortfarande munter.
Men nu var det kusligt och jag ville bara hem. Såg på bensinmätaren att det inte var genomförbart. Tog fram mobilen och till min fasa upptäckte jag att den saknade täckning.

Vem vet hur det slutar?

Egentligen var det aldrig meningen att allt detta skulle hända. Men nu är det en gång så att jag har för vana att handla först och tänka sedan, ja ibland tänker jag inte alls. Om jag tar det från början.... Jag skulle bara till närmaste samhälle för att handla och tanka bilen och medan jag står där i bensinångorna så dyker an absurd tanke upp i min skalle. Om man skulle köra tills bensinen tog slut och se vart man hamnade....! Leende satte jag mig bakom ratten och körde mot min by, men hur det nu var så valde jag en annan väg. En väg som jag inte visste vart den ledde. En skogsväg som sedan anslöt sig till en större och så vidare och så vidare..... Blodet rann lite snabbare i mina ådror och helt klart hade jag en snabbare puls. Mina tankar for flyktigt fram och tillbaka mellan dårskap och förnuft. Jag är ju galen,vem ska nu laga middag? Och hänga tvätten som med all sannolikhet är klar vid det här laget. Vid tanken på mat så gav sig magen till känna. Vägen som jag körde på var smal men utan trafik. Inte en enda bil hade jag mött. Jag stannade mitt på vägen och letade fram bröd och korvbiten som jag köpt, halsade mjölk direkt ur tetran. Såg mig omkring i skogslandskapet och undrade var i hela friden jag var. Klockan visade att jag kört i två timmar, snart skulle Birger vara hemma, tänkte jag. Packade ihop och satte mig bakom ratten för att fortsätta min resa.....

Ambivalenta tankar.....

Ska jag skriva fast jag inte har en klar text i skallen eller ska jag passa på att skapa lite annat och samtidigt tänka fram något bra?
Eller ska jag virka klart min kjol som är roligt, roligt? Och börja på Henriks halsduk som jag lovat!!!
Men borde jag inte sätta igång produktionen på mina Vin-djur så att det inte gapar så tomt på hyllorna? Kan vara bra att ett litet lager, det är ju snart jul....
Och det där fina gardintyget som Anna köpte till mig på IKEA är det inte hög tid att dom blir sydda och upp hängda?
Tar en kopp kaffe till och kollar ärtsoppan som puttrar .....
Ni får en gammal text att läsa så länge....Då ( 2007 ) var det köttsoppan som kokade.

Selleri sellera

Ska vi koka soppa ida?
Selleri, sellera
Stort stycke kött men utan ben
Älg passar bra
Så även ren
Morotspengar, kålrotsbitar och purjolök
dofter sprids i mitt lilla kök
Selleri sellera
Av soppa blir man gla!

Alla sätt är bra....

Alltid trevligt att forma ord tycker jag och så även goda grannar som var på besök när vi var borta.... Har haft en gästbok i min boklåda på bron, under hela sommaren, men tog in den på vinterförvaring häromdagen, men det hindrade inte Maria & Rebecca att skriva en hälsning.

Lyckan!

Ett odefinierat begrepp eftersom vi alla bär en egen tolkning av lycka. Den som är sjuk vill bli frisk och den som är hungrig vill ha mat, det är ju enkelt att förstå. När man kommer till en miljonär som strävar efter mer pengar så fattar jag inte längre..... Har en bok i min ägo ( tack vare en snäll vän som köpt den på Tradera åt mig...) som heter Lycka, en handbok i konsten att leva. Skriven av Dalai Lama och Howard C.Cutler. En mycket läs/tänkvärd bok som jag verkligen kan rekommendera. Inte för att man blir lycklig bara för att man läst den, men man får sig en och annan tankeställare. Ett kapitel heter : Hur vi återerövrar vårt medfödda tillstånd av lycka. Tänk om det kunde verkställas!!!! Eller tänk om vi kunde anstränga oss lite mer att ta till vara på lyckligheten som vi faktiskt har.

Jag har dock en del andra böcker på mitt nattduksbord för närvarande och titlarna på de böckerna har inte speciellt lyckliga titlar. Vad sägs om Mörkrets hjärta( som jag ej läst ännu). Kärlekens raseri ( som jag läser nu) och Brustna hjärtas cafe ( som jag läst) Liseys berättelse ( som jag också läst och bara ligger kvar...) Men en del av min lycka är att ha tillgång till böcker ......