Fortsättning

Mörkret smög sig på och min galna ide att köra upp en bensintank var inte lustig längre. Till vilken nytta brände jag bensin i denna fina natur? Men å andra sidan var det bara jag som gjorde det, en enda bil hade jag mött under mina timmar på vägar som jag aldrig tidigare kört på.
Jag läste förundrat på de blå skyltarna som berättade vad platserna hette. Rätt ofta var det bara ett par boställen man såg vid vägen. En olustig känsla gnagde i mig, Säkert får jag soppatorsk ute i ingenstans. Vad gör jag då? Visaren pekade på kvartstank. Jag funderade på att börja leta mig fram till lite civilisation, styrde in på en något större väg. Nu mörknade det allt hastigare och obehaget växte i mig.
Jag spanade ivrigt för att se något hus som det lyste i, eller åtminstone ett hus. När jag kom till en avtagsväg blev jag stående och kunde inte bestämma mig om jag skulle svänga eller inte. Vägvalen hade inte varit något som helst problem medan den bleka höstsolen lyste på trädens färgprakt. Då lekte ett leende i mungipan och jag gasade ivrigt på. Jag hade glatt svängt in på vägar som jag inte hade en aning om vart dom förde mig, då var dagen fortfarande munter.
Men nu var det kusligt och jag ville bara hem. Såg på bensinmätaren att det inte var genomförbart. Tog fram mobilen och till min fasa upptäckte jag att den saknade täckning.