Slutmeningen

Som jag redan sagt så var det aldrig meningen att detta skulle hända men likväl har det hänt. Ett galet infall räddade mig. Flyttade mitt liv till ett Paradis. Sigrid tog emot mig utan att ställa en enda fråga. Jag stannade och pratade av mig mitt eländesliv. Alla mina ord flög ensamma omkring i det lilla torpet. Hittade till Sigrids öron men besvarades aldrig. Dom bara landade där och i och med det så var dom borta. Min anpassning till livet i obygden var enkel och självklar. Det stilla livet passade mig. Birger hade visserligen invändningar, det var inte behagligt för honom att förlora sin hushållerska, för det var just det jag varit. Inte längre en käresta.

Nu har jag levt och jag menar verkligen levt, här på torpet i tre år och har inte ångrat en dag. Sigrid är en enastående människa som verkligen lever ett rikt liv. Följer naturens växlingar och så är det inte mer med det. Sigrid tänker mer än hon talar. När hon använder sig av det talade ordet är det för att få något förmedlat och eftersom hon levt ensam i större delen av sitt liv har det inte funnits anledning till prat. Ingen behövde hennes ord, men tankarna behövde hon varje dag för att utvecklas, som hon själv uttryckte när vi en kväll hade en av våra korta pratstunder. Mest satt vi tysta och hörde på väggklockan och naturens läten. Ljud som jag aldrig tidigare hört. Våren som bjöd på en kakofoni av djurläten. Fåglarnas ivriga kvitter och rådjurens brölande. Sommarens insektssurr och höststormarna som dånade i skogen. Vintern bjöd oss på tystnad och huset hade sina egna ljud. Knäppningar och golv knarr. Mina ord har blivit färre men visst är det jag som hörs mest. Sigrid nickar och bligar på mig och allt oftare ger hon mig ett leende.
Jag har allt jag behöver här i Paradiset......