Framme????

Jag släppte telefonen som om jag bränt mig på den. Lutade mig fram över ratten och slöt ögonen. Tankarna irrade runt i skallen som en elvisp. Vad i hela friden skulle jag ta mig till? Måste hitta ett hus så att jag kunde ringa Birger. Bensinmätaren var nere på rött och inte ett endaste hus i sikte. Letade i minnet när jag senast sett ett hus som verkade bebott. Tuggade i mig en banan och drack upp resten av mjölken. Satte mig vid dikeskanten och kissade. Såg bara mörker runt om mig. En rysning kröp längst ryggen och jag skyndade mig in i bilen. Startade och fortsatte min resa mot det okända. Körde sakta och spanade febrilt efter ett lyse. Tyckte att det blev mer och mer märkligt att det inte var någon trafik.

Högerfoten trampade ner bromspedalen innan min trötta hjärna registrerat ett svagt lampsken. Visserligen verkade det en bra bit från vägen men det var ett ljus. Pulsen steg och jag saktade farten ytterligare så att jag inte skulle missa avfarten. Avtagsvägen slingrade sig sakta uppåt och så äntligen var jag på en gårdsplan. Det var ljust i ett enda fönster, tänk om ingen var hemma? Men så såg jag ett ansikte som tittade ut mot mig. Utan att tveka gick jag för att knacka på.
- Kom in.
- Förlåt att jag stör men jag har kört vilse, stammade jag fram.
- Släpp inte ut värmen människa. Kvinnan vid köksbordet såg på mig utan att le.
- Kan jag få låna telefonen?
- Den står i kammaren, kvinnan nickade mot ett mörkt rum. Jag trevade efter strömbrytaren och såg den svarta bakelit telefonen på ett litet bord. Undrade om den antika tingesten skulle fungera. Den var dammig och automatiskt torkade jag den med handen. Slog numret hem. Numret har ingen abonnent. Va? Hur långt hade jag kört egentligen? Slog riktnumret och försökte på nytt. Efter tre signaler svarade Birger, Hallå! Alltid lika ohyfsad när han svarade i telefon.
- Det är jag, sa jag och så började jag gråta.
- Var tusan är du?
- Vet inte, sa jag och drog in snoret.
- Vet inte, va fan menar du?
- Jag har kört vilse.
- Hur tusan kan man köra vilse när man åker för att handla? Ja det ska ju vara du då. Han lät inte glad. Gråten byttes mot ilska.
- Skit i att hämta mig, då! Jag stannar här! Luren hamnade på klykan och samtalet bröts. Jag reste mig och gick ut i köket. Kvinnan satt kvar. - Det finns kaffe. Åter nickade hon men nu mot kaffepannan som stod på järnspisen. Jag fyllde en kopp och satte mig mitt emot.

- Jag heter Barbro, sa jag och sträckte fram handen.
- Sigrid, sa kvinnan och tittade ut genom fönstret.
Därefter blev det tyst. Det enda som hördes var väggklockans tick-tack-tick-tack.....