fredag 30 oktober 2009

Gammal skåpmat

Idag får ni hålla till godo men en text som jag skrivit tidigare och publicerat på Skrivarsidan. Kom gärna synpunkter /kritik på texten.
Innehållet är baserat på verkliga händelser så till vida att gårdfarihandlare kom på besök både vår och höst i min barndom. Men det mesta är ju påhittat....

När Nasar-Nisse lärde sig cykla!

Egentligen var det underligt, ja mer än så faktiskt. Jag menar att Nasar-Nisse överhuvudtaget besökte oss. Mamma sa alltid att vi bodde så ödsligt att till och med fåglarna måste fråga om vägen.

Men tillbaka till Nasar-Nisse, han kom alltså även till oss. Både vår och höst. Ibland stannade han ett tag, om pappa hade något jobb till honom. Speciellt under sommaren kunde han dröja sig kvar. Nasar-Nisse kunde nästan allt. Snickra och sköta kreatur, läsa, skriva och han visste allt, enligt mamma. Ja han var hennes skvallertidning kan man säga. Vi ungar var både lite skraja och imponerade av denne man, som kom gående med sin ränsel och väska.

Efter dom vanliga hälsningsfraserna och det obligatoriska kaffedrickandet så kom då väskan äntligen fram. Med stora ögon beskådade vi denna ritual varje gång. Hur han lade den slitna resväskan på kökssoffan och började packa upp sina varor inför våra nyfikna ögon.

Först kom dom tråkiga men nödvändiga herrunderkläderna, långkalsonger och brynjor. Blåblusar och någon gång en flanellskjorta. Sedan kom lite smågrejer i största allmänhet såsom vispar, moraknivar, sågblad, spikar i olika storlekar, ljusvekar och mycket, mycket mer. I det understa lagret fanns det bästa för kvinnfolk och för småglin. Det var ett smart drag av Nasar-Nisse att placera det i understa facket för innan kvinnorna hade fått beskåda dom vackra, blanka underkläderna i laxrosa, blev han inte avfärdad. Inte ens i det allra fattigaste pörte.

Bredvid kvinnofröjden fanns ett litet fack med diverse krims och krams. Där fanns doftande tvålar, visselpipor, halsband av glaspärlor, kortlekar, tärningar, skrivhäften och pennor, tummade exemplar av tidskrifter och ibland någon bok.

Medan mamma suktade och strök på det fina silket valde hon alltid något viktigt. Som ett nålbrev eller en trådrulle, något måste hon ju köpa för att Nasar-Nisse skulle bli glad. Pappa däremot var inte rädd att spendera, han handlade ofta både sågblad och långkalsonger och alltid något till småungarna som han sa. Han var glad och tacksam för Nasar-Nisse som var ett trevligt avbrott i slitet och en välkommen arbetsavlastning. När affärerna var avklarade plockades alla osålda varor tillbaka på sin plats i väskan. Sedan ordnade han oss i storleksordning och gav oss var sin slickepinne, i tur och ordning, medan han sa våra namn och rufsade om oss i håret. Vi bockade och neg och stoppade in snasket så fort vi kunde. Jag lät klubban ligga så länge i ena kindpåsen så att skinnet blev alldeles skrövlig på insidan. Sedan smackade jag och bytte till andra sidan. När ungefär halva klubban var förbrukad slickade jag mig om läpparna och stoppade resten under min madrass. Där fick den ligga olika länge, beroende på hur mitt sötsug infann sig. Innan allt det söta var slut hade jag även slickat i mig en hel del damm och ludd men även det smakade ju sött.

En sommar kom Nasar-Nisse tidigare än vanligt. ja det var innan staren kommit.

Den här gången stretade han sig uppför backen till vårt hus, ledandes en cykel. Väskan var fastspänd på pakethållaren och ränseln hade han gillrat fast framanför styret där det satt en rostig barnsadel.

Han berättade att han fått cykeln som betalning för diverse varor.

Vi ungar skockades runt cykeln och undrade om det var svårt att lära sig cykla? Nasar-Nisse tog av sig slokhatten och torkade sig i pannan medan han finurligt sa att det återstod att se.

Pappa avbröt oss och frågade om det gick an att få lite hjälp med ditten och datten. Mamma hade givit oss ännu ett syskon och var lite klen. Och pappa själv hade inte hämtat sig från sitt ryggskott. Visserligen fick vi ungar hjälpa till men en del saker krävde sin man, som pappa sa.

Så kom det sig att Nasar-Nisse blev hos oss nästan hela sommaren. På kvällarna tog han fram cykeln medan vi ungar trängdes på trappan. Varje kväll bjöd han oss på underhållning. Han övade och övade medan gräset nöttes bort på gårdsplanen. Antingen var han ovanligt klumpig eller så var det något fel på själva cykeln. Det påstod i alla fall Nasar-Nisse, varje gång som han trillade omkull. Vi skrattade och hade hjärtans roligt, men så här i efterhand undrar jag hur mycket han slog sig.

När pappa åter var arbetsför och mamma knogade på som vanligt igen så var det roliga slut. Nasar-Nisse sa att det var hög tid att förflytta kroppen och saluföra sina varor till alla och envar. Hela familjen stod på gårdsplanen och vi barn blev mäkta förvånade när han elegant svingade sig upp på sin velociped hur enkelt som helst.

Många år senare berättade han att han kunde cykla redan när han kom, men att han tyckte om att höra oss skratta. Det hade varit värt varenda blåmärke….

2 kommentarer:

  1. Jag tycker att du har fått en fin gammeldags ton i berättelsen, så att man förflyttas till den tid du skriver om. Nasar-Nisse var nog den tidens Ica-handlare, fast på ett personligare plan.

    SvaraRadera
  2. Tack Cici, jag är nog lite gammeldags av mig, i alla fall är då minnena gamla!

    SvaraRadera