torsdag 25 februari 2010

Ripley Bogle



Min längd är etthundraåttioen centimeter. Min vikt varierar och är inte bra för närvarande, inte alls bra. mina ögon är gröna (och fantastiska!) mitt ansikte blekt och mitt hår mörkt-nu av ganska obestämbar färg beroende på en fantasifull patina av smuts och vanvård, men i alla fall mörkt. Jag är tjugoett år gammal, mitt namn är Ripley Bogle och min sysselsättning är att svälta, frysa och gråta hysteriskt.

Låter inte som en munter läsning, eller hur? Och det är det inte heller. Berättelsen handlar om en uteliggare som vandrar på Londons gator under fyra dygn. Som sagt inte muntert alls, men språket, vänner...språket är alldeles lysande enligt mig. Fyrahundrafyrtio sidor om en uteliggares situation och jag fängslas hela tiden. Som ni förstår så upprepas samma mönster gång på gång, det vore ju otänkbar annars. Vad som gör den här boken till en av mina absoluta favoriter är det fantastiska språket. McLiam Wilson har ett mustigt språk.

När du går på Charing cross Road eller Strand eller Long Acre eller Oxford Street eller var du nu är för femte gången samma dag, blir du (idiotiskt nog) överraskad när du plötsligt känner hungern dunka med tunga hammarslag. Det där svaga tomma skrapandet i magen.( Vi har talat om Hungern-den typen känner vi till). låtsas inte om det! Behåll de där högt värderade slantarna. Det är livsviktigt. Försök att glömma i vilken ficka de ligger. gå förbi de där sandwichbarerna som håller på att stänga. Gå över till andra sidan gatan. Blunda för de där varma, doftande hamburgerställena. tappa inte huvudet nu. Kom igen, för fan, visa lite förnuft för omväxlings skull. Du andas igen. Du suckar djupt av lättnad. Nu var du duktig. Du lät det passera. Grattis, du sötte dig fint, grabben. Du öste inte ut pengar på en femrätters festmåltid på Savoy. Du är en hjälte. Gå vidare. Gå.

Ja så fortgår handlingen. Mycket bra gestaltning hela, hela tiden.
Den här boken läste jag första gången 2000 och jag återkommer ständigt till den. Ibland läser jag bara korta stycken, bara för att ta till mig språkbruket. Skulle vara kul att höra om någon annan läst den och vad ni i så fall tycker.
Robert McLiam Wilson (född i Belfast 1964) har även skrivit Manfreds pain (1992) och Eureka street ( 1996) Ripley Bogle skrev han 1989.


©

7 kommentarer:

  1. Jag älskar att läsa. Speciellt böcker med verklighetsgrund bakom. Man får en helt annan syn på människor och man kan känna hur det känns för den som upplevt det man läser.

    Tack för din kommentar hos mig och för röstningen så klart :-D

    Ha en bra dag!

    SvaraRadera
  2. Tor inte jag läst något av honom. Var lite fundersam över Eureka Street, men jag känner inte igen omslagsbilden, så det kanske bara är en bok jag läst om.
    Låter intressant i alla fall.

    SvaraRadera
  3. Smulan, ja biografier är bra. Oftast är det starka berättelser.
    Må bra du också!

    SvaraRadera
  4. Cici, Eureka Street har gått som Tv-serie, fast jag har inte sett den. Men boken har jag läst.
    När jag såg mitt foto av Ripley Bogle-boken så fick jag en känsla av att jag både fotat och skrivit mina lovord om den tidigare....kanske på andra bloggen ...Minnet sviktar.
    Men en bra läsupplevelse kan gott nämnas flera gånger!

    SvaraRadera
  5. Den boken får vi försöka komma ihåg att leta efter på bibblan.

    SvaraRadera
  6. Du kan få låna av mej om du inte hittar den.
    Än fungerar ju posten i glesbygden.

    SvaraRadera
  7. Den enda Ripley som finns i min värld är Tom. Kan det finnas rum för en till, månne tro? Vi får väl se.

    SvaraRadera