Att vara en kapad gran är inte roligt alls längtar tillbaka till min plats bland dom andra, dom som ännu står och växer sig stora och ståtliga ända upp till himlen. Istället står jag här med bollar och glitter på varje gren, alla ljusen gör mig varm och torr. Vilket fånigt påhitt att klä ut en gran på detta sätt. Jag ska stå i naturen till glädje för djur och även för människor Inte inomhus och framförallt inte utspökade så här! Som straff för detta ska jag barra som en galning bara för att jävlas! Så Det Så !!!!!!!
Phuuu...Jag klarade min vistelse i Staan, men det är inte mer heller!Kroppen värker och det dammar från börsen, kulorna rullade helt okontrollerat, bort och iväg.Idag ska jag anstränga mig att göra så lite som möjligt, svassa omkring i mitt lilla pörte. Ta en sväng i naturen, byta bilavgaser mot ko-gaser, om vinden ligger på!Jag säger som gumman (från Mjödvattnet tror jag...) som cyklade omkull i en nedförsbacke och rasade ihop i diket med ett skrammel. När tillskyndande bybor kom fram till gumman sa hon: Jag är glad att jag har det bortgjort! Fast på bondska förståss....
Precis som Fantomen, så måste jag ibland lämna skogen för att som vanligt folk vandra på gator och torg. Icket min favoritsyssla men likväl ett måste. Morgonen har alltså varit en aning annorlunda än mina annars så kreativa stunder.
Kroppen har tvagats och ondulerats. Skäggvårtorna har befriats från sina strån. Kaffe och knäckebröd har fyllt krävan och slammbrunnen har fått sitt.
Stadskläderna täcker min vita slappa hud och hårtjorvet har stramats upp.
Jag är redo att möta stadens alla faror, ja till och med guden Mammon. Här ska inte slösas i onödan!
I ett svagt ögonblick, lovade jag att fixa en gran. Inte skulle det väl vara så himla svårt att hitta en gran. Tidigare hade vi struntat i det men nu när vi hade Lillknodden så hade frugan fått för sig att han måste få ha en julgran som alla andra ungar. Annars kanske han blev mobbad, eller nåt. Att Knodden bara var åtta månader hade ingen som helst betydelse, sa hon. Nu måste vi skapa egna traditioner.
Så nu satt jag här på bussen för att ta mig till en skog. Stirrade fånigt ut genom bussfönstret och knep knäna om ryggsäcken som dolde min yxa. Jag funderade på allemansrätten, visste inte säkert om den gällde träd.
Nu tyckte jag att vi var nog långt utanför stan så jag tryckte på STOP-knappen. Klev av mitt i ingenstans.Lät bussen försvinna och började gå mot skogen.
Gick och gick och blev blöt om fötterna. De tankar som gick till min kvinna var minst sagt kylslagna. Vilket jävla påhitt. En gran till en åttamånaders unge som bara brydde sig om att suga tissen.
När jag kom fram till träddungen valde jag en lämplig gran och tog fram yxan. Just som första hugget träffade stammen kom en hund skällande och springande. Det bar sig inte bättre än att jag föll omkull och tappade yxan på smalbenet. Aj som Satan så ont det gjorde. Hunden slank vettskrämd iväg. Snön färgades röd. Röd av mitt blod.
Milde Jesus, nu skulle jag ligga här ensam och dö. Just en snygg jultradition att ge till Knodden, hann jag tänka innan jag svimmade.
Vaknade upp på en soffa och stirrade rakt in i en öppen eld. Mannen som satt vid min sida log.
-Jaså, du vaknar nu?
-Var är jag? Vem är du?
-Jag äger skogen som du skulle hugga ner.
-Jag skulle för fan bara ta en enda gran, så att inte Knodden skulle bli mobbad.
-Så säger alla, varje år. Bara en gran… Jo jo.
-Måste ringa frugan och säga var jag är i alla fall.
-Gör du det, säg att det sket sig.
Två timmar senare kom hennes brorsa och hämtade mig. Gubben sa att om han fick femhundra spänn så skulle han inte anmäla mig för stöld. Ilsket gav jag honom pengarna och haltade ut till bilen.
Veckan därpå tog jag mig stor möda ner till torget för att köpa en gran. Knodden skulle visst få en gran, lovat var lovat.
Linkande valde jag ut en som jag skulle klara att transportera hem. Nog tyckte jag att fyrahundra var dyrt för en granbuske men som sagt, Knodden skulle ha en gran.
Med en suck gick jag till försäljaren med pengarna i näven.
Han vänder sig om och visar sig vara en aning bekant.
Sedan stirrar jag surt på det barrande eländet under hela helgen.
Lovade mig själv att införa en ny tradition från och med nästa år.
Vi har haft besök av dom små. Nog är det märkligt hur man förvandlas när man umgås med barn. Visst tusan blir man tröttare än trött, det vore lögn att påstå något annat. Samtidigt får man så mycket spontan kärlek så man hamnar på kokpunkten. helgen har alltså inte givit några utrymmen till att forma ord på rätt plats utan vi har ägnat oss åt att spela spel, leka i snön och att slå rekord i pulkbacken bakom huset. Nu ska kroppkakan vila till sig och ladda för nya kraftansträngningar i morgon.
Jag började skriva för att roa mig själv först och främst. Och så är det fortfarande. Citat av: Jean M Auel
Så är det också för mig! Först och främst formar jag mina texter för att roa mig själv. Ibland händer det att jag roar mig så till den milda grad att jag glömmer både vett och sans. Mitt övriga liv blir helt klart lidande och detta låter jag ske utan den minsta tillstymmelse till ånger. Ja det kan till och med innebära att jag inte alltid är så noga med hur själva texten utformar sig. Att placera orden är viktigast, dock inte alltid i rätt ordning. När så denna förmåga uteblir av någon anledning så blir det inte muntert i min omgivning..... Men jag har heller aldrig påstått att livet alltid ska vara roligt. Att skriva är en kamp...en ständig kamp, som dock fortfarande roar mig omåttligt!
Efter det strävsamma livet som småbrukarhustru, blev allt bara tomt, tyckte hon.
Livet miste all mening. Ingen behövde längre hennes arbetsvilliga händer.
Korna var förvandlade till korv och uppätna för länge sedan. Ladugården var tom och renskurad. Gubben var en annan individ sedan demensen slagit sig ner i hans hjärna.
Och här var hon.
Alla i omgivningen gladdes å hennes vägnar över hennes ledighet. Och den prydliga lägenheten.
Vad tusan visste dom hur hon kände det?
Inte ett jävla smack!
Hon saknade dom tidiga morgnarna när hon steg in i ladugården. Kornas varma täv fyllde hennes näsborrar. Åtta par koögon glodde på henne och idisslade förstrött.
Hon saknade till och med den molande värken i ländryggen efter en dags hårt kroppsarbete på ägorna. Vem tusan har bestämt att man ska känna glädje när ett yrkesliv är slut? När livet sakta men säkert går mot ett slut.
Nej, det är sorgligt och enbart sorgligt att inte få vara till nytta. Hon fantiserade över ordet ”småbrukarhustru”. Ordet är ju helt förlegat och om ett par decennier till så vet väl ingen vad det innebar att vara en småbrukarhustru. Men hon känner sig stolt över att ha varit en sådan viktig person. För viktig var hon. Enligt hennes mening var det på kvinnan det berodde, om det lilla jordbruket skulle klara sig. En slarvig husmor förvaltade inte dom knappa tillgångarna. Då hjälpte det inte ett dugg om mannen var arbetsvillig, det var på kvinnan det berodde. Hon skulle sköta fähuset, barnen och huset på ett klokt sätt medan mannen var ute på jobb i skog och mark.
Kvällen kom och hon suckade tungt. Ännu en meningslös dag var till ända.
Morgonen därpå steg hon inte upp, utan låg kvar och funderade på en förändring av sitt liv. Den bit som fanns kvar vill säga.
Solen försökte pressa sig igenom persiennerna, men hon låg kvar. Det fanns ju ingen som pockade på hennes uppmärksamhet sedan Gubben flyttat till servicehuset.
Hon tänkte och tänkte.
När hon var klar med det steg hon upp och gjorde sig redo för dagen. Promenaden till biblioteket tog bara femton minuter.
Väl framme så framförde hon sitt ärende till den förtjusande kvinnan som jobbade den dagen.
Hon ville starta en cirkel på biblioteket.
En cirkel för alla ”överflödiga” personer i samhället.
En cirkel som skulle ge dessa personer något meningsfullt att pyssla med.
Biblioteket ordnade ju inte cirklar, men tursamt nog var bibliotekarien en klok människa på mer än ett sätt.Den rara lilla damen bjöds in på kaffe och så pratades projektet igenom. Ett studieförbund kontaktades och nappade direkt.
Cirkeln med namnet ” Du underbara människa” gjorde snabbt succe´.
Varför kan det inte bli som man tänkt? Inget får ju vara som det borde få vara och därmed är allt förändrat. Därmed inte sagt att alla förändringar är försämringar men nog är det bra mycket tryggare om det är som förväntat! Ta det här med vintertemperaturen i vår norra landsända. Var har den tagit vägen? Är det vinter så låt kvicksilvret ( ja, ja jag vet att det är omodernt uttryck, men i alla fall,,,) ligga kring tio minus så att man vet vilken årstid man lever i. Nä nu ska det töa så fort det kommit lite vitt på marken och så sätts den där stora fläkten på. Jag gillar det inte. Kallt, varmt, kallt, varmt....snart har man inte bara rynkor utan gammelskinnet kommer att krackelera, man blir mer och mer ödlelik. Som ni kanske förstår så får jag inte min sköna vinterpromenad idag, utan det blir till att slafsa sig ut i motvinden om det inte dimper ner en köldknäpp efter lunch. Då blir det isgata istället!
PS Idag ska lutad fisk avnjutas, om det inte blir strömavbrott vill säga, då blir det bryta!DS
I detta lågkonjukturens år kom ett påbud till alla och envar.Fattig som rik, ung som gammal, ful som snygg ja till både tjocka som smala.Alla ska besprutas mot den härjande Grisfebern.För att inte drabbas av hysteri påbjuder jag alla att istället låta sig Skrattskrivas.Det är ju redan en beprövat recept att ett skratt förlänger livet.Så kalmera er medborgare!Vi slaktar den kranka grisen och eliminerar alla bevis.Gå nu alla ut och ät en gris!
Alla måsten som man släpar på.... Det ska fejas och bakas ( fast man inte äter...) pyntas fram och ställas bort. Julklappar ska inhandlas. Man ska trängas på samma ytor som alla andra människor. Varför måste alla handla på samma ställen som jag? Och varför i himmelens namn vid samma tidpunkt? Som ni förstår så har jag absolut ingen julstämning. Kanske det blir bättre om det kommer lite mera snö och om jag sätter igång att baka så att den hemtrevliga doften fyller hela lilla pörtet. Kanske spela lite julmusik på den minimala CD-spelaren? Under tiden som mina händer stökar med ditten och datten så kanske texterna lägger sig rätt i skallen..... Ja vi får se vad som händer.....
