Snart MÅNDAG.....

Nu är snart helgerna avklarade och det tycker jag är skönt. Visst fattar jag att alla som är ute i arbetslivet gillar lediga dagar men se jag gillar de så kallade grå vardagarna bäst. Jag tycker inte att mina dagar är särskilt grå utan mera som en färgglad palett.
Ni ska få en text som jag skrev redan september 2007 som anspelar på en helt annan måndag än den som vankas i morgon....
Jag har passerat stadiet av " klimakterie-kossa" men visst minns jag hur det var!

En helt vanlig måndag

Vaknar av att solen värmer min redan klimakteriesvettiga kropp. Svingar benen över sängkanten och vips så har jag tofflorna på fötterna och slafsar iväg mot toan.

Gnolande kliver jag ur tofflor och låter morgonrocken falla. Duschstrålarna träffar mitt mjuka hull och får ner kroppstemperaturen till en acceptabel nivå.

Virar en handduk om skallen tar på mig morgonrocken igen och tar fart mot kaffebryggen. Fem koppar vatten och fem och ett halvt mått Zoega. Locket på skorpburken skramlar till och utan ansträngning slinker dom fördärvande chokladskorporna in i min mun. Försöker förtränga kaloriinnehållet och frammanar en bild av nyttiga Grahamsskorpor, diabetesvarianten, istället.

Solen skiner från en molnfri himmel och jag känner hur mitt ansikte blossar och att några förhatliga svettpärlor sipprar fram på överläppen. Pust och stön, när ska dessa svettfloder sluta. Det känns som om jag befinner mig i en helt annan kropp när vallningarna kommer. Vallningar vilket löjligt ord. Vallningar låter alltför vänligt, som kluckande vågor. Värmeanfallen som besitter min kropp är mer att likna vid en stånkande vedpanna, som når kokpunkten. Frustande och stånkande med ångan sprutande.

Eftersom jag ska till tandläkaren idag så har jag en liten extratimme som jag försöka njuta av så här på morgonen. Gubben är redan på jobbet och äldste sonen har väl knappt hunnit lägga sig, efter ännu en natt av TV-tittande. Ack om han ändå kunde få sig ett jobb, kanske som TV-recensent…?

Dyker in i klädskrubben och rotar fram ett par jeans och en svart tröja. Jäkligt less på svarta tröjor, men det syns ju minst på dom. Svettfläckarna alltså.

Lovar mig själv att så fort jag svettats mig igenom klimakteriet så ska jag klä mig i ljusblå skjortor hela tiden. Å i beiga!

Väl framme hos tandläkaren slinker jag in på toan och torkar bort svettpärlor ( lika fånigt ord som vallningar, bah pärlor..) från ansiktet. En pappershandduk letar sig in under tröjan och torrlägger vecken under brösten och mina armhålor.

Tandläkaren gör sitt jobb snabbt och säkert till sista putsningen, då slinter hans hand plötsligt och putsskivan river upp ett sår i tandköttet.

-Herreguuud, förlåt, jag halkade, du var så blöt på kinden. Hans och tandsköterskans omsorger visar inga gränser och jag känner hur skammens rodnad beblandar sig med klimakterieblosset.

- Et ör assolut ingending, schäns inte alls. Jag kravlar mig upp ur stolen vig som en grävskopa ungefär, greppar handväskan och går mot kassan för att betala.

Förbannar svettproduktionen än en gång

Cyklar hem och duschar.

En nästan vanlig måndag.